En längre tid nu har jag gått och tänkt på hur skillnaderna mellan generationer fungerar och nu har jag tre teser:
- Varje äldre generation uppfattar sig själv som ungdomligare än föräldragenerationen var i samma ålder. Den sommar min mamma fyllt 65 hade hon besök av två jämnåriga väninnor och jag satt med vid kaffebordet när de livligt talade om hur de minsann inte alls åldrats på samma sätt som sina mödrar. Jag satt förstummad och tänkte: “Vad är det de säger?”
- När två människor umgås över generationsgränsen och samtalet löper på kan den äldre glömma åldersskillnaden medan den yngre förblir mycket medveten om den.
- Varje generation tenderar att uppfatta följande generation som mera bortskämd än sin egen. Som barn fick jag till leda höra min pappa tala om hur hans julklappar minsann bara bestod av två pepparkakor och nya yllestrumpor medan jag fick böcker och brädspel och ett år ett armbandsur. Själv tyckte jag att min son hade höga förväntningar när han en och samma jul önskade sig skidor och kamera.
Min finländska efterkrigsbarndom var kärv på grund av de materiella förhållandena men också på grund av hur man såg på barn. “Din vilja sitter i mors förklädsficka”, sa en av släktens tanter, och om jag hade svårt att förstå vad hon menade så var det närmast för att min mamma inget förkläde hade. Vi skulle synas men inte höras, vi fick ta sist vid bordet, vi var – som en kusin långt senare lite uppgivet sa – “de små tårtbitarnas generation”, för om det under vår barndom var de vuxna som fick de stora tårtbitarna, så var det sedan barnen som tog för sig när vi var vuxna.
Som fyrtiotalsbarn skulle man överhuvudtaget inte framhäva sig själv, framförallt flickor fick på inga villkor visa att de var medvetna om att de var duktiga eller kunniga. Så hade det varit för mammagenerationen och för kvinnor genom århundraden. Man skulle gå omkring och hoppas att andra – helst män – upptäckte vad man var värd. Genom åren har jag sett många kvinnor ur de äldre generationerna som blivit förgrämda för att ingen upptäckt vad de var värda.
Min generation är troligen världshistoriens mest privilegierade generation. Vi växte upp med optimism, det var vi som fick de första bananerna efter kriget, det var vi som var fosterlandets hopp, Ordet “miljöproblem” fanns visserligen men hade en helt annan betydelse än idag. Det användes om missanpassade barn.
Lika sjävklart var det att vi var behövda av samhället. Vi var den första generation som hade en egen ungdomskultur. Vi upplevde en ständigt stigande levnadsstandard, hela universitet byggdes upp för att utbilda oss, att få studieplats var inget stort problem, inte heller att få jobb och i de allra flesta fall var det anställningstrygghet som gällde. Västvärlden runt var vi många, vi var fler än tidigare generationer, många av oss var politiskt aktiva och idag fortsätter vi att ta plats, vi är “boomers”. Jag tror att optimismen sitter så djupt i oss att vi aldrig helt kommer att släppa den. Optimism är i sig en gåva – hur det än går.
Man behöver bara jämföra våra utgångspunkter med dem som gäller för dagens unga för att förstå varför många av dem mår dåligt.