Jag går då och då förbi huset där Karin Boye en gång satt och skrev i ett rum på vinden. Då och då gick hon nog till Engelska parken ett stenkast bort och promenerade, funderade. Slog sig ner på en bänk och såg järnsparvar picka, hörde vinden dra genom lärkträd och asp, undrade hur den bräckliga världen skulle kunna bestå.
Över land och hav från mitt marockanska läger, där jag lever i kärlekens exil, ber jag henne svara på just den frågan igen:
”Ärade kollega, om du en dikt kunnat skriva, om existensen här och nu, hur hade den landat på pappret?”
I Morias aska ligger passet kvar.
Kvinnan som en gång flydde över ett vildsint hav
heter människa.
Nu åter på flykt möts hon av vapen och murar,
medan den störste utav de största,
genom alla tider oavsett vad,
förnekar att eldar ens flammar,
utom hans kampanjeld som slickar Narcissus bak.
Snart får Amazonas den stora sjukan –
som förstås också var en överdrift,
tills den inte var det.
Men om vi håller tummarna och hoppas
så kanske den lilla sjöjungfrun tystnar,
liksom belarusierna,
liksom Lazarus som från giftbädden sig har rest –
vaktad utav fru Europa som svagt hörs upprepa:
”Wir schaffen das.”
Kallocainska ögon och öron
sprids samtidigt via tummarnas diktatur,
Logaritmernas snaror dras åt
och historiens dom blir hård:
utav enfald lät ni er matas,
varpå ni skyllde på fake news och troll,
fastän ansvaret är allas och envars
att vakta sin själs borg.
”Jag reste till Berlin i början av trettiotalet”, säger Karin och lyfter pennan. ”På den tiden fanns där en fristad för sådana som mig. Jag fann Margot. Eller om hon kanske fann mig. Det var före Hitler. Sedan dök de gulmålade bänkarna upp. Judarna fick bara sitta på de bänkarna. Ondskan var för mig så tydlig, andra valde att blunda. Så jag tog Margot därifrån. Vad skulle jag göra? Stå vid sidan om och se på när hon blev till rök från gasugnen?”
Karin sänder blicken över land och hav, in i mina ögon.
”Askmolnet över Moria är samma askmoln som då”, fortsätter hon. ”Ty alla askmoln flyter samman, genom tid och rum, och förenar sig med askan från allt som brinner – även dårarnas självupptagna eldar och den girighet som ständigt pyr bland dem som redan har för mycket, men aldrig någon mättnad finner.”
Hon matar järnsparvarna med de poesistrimlor som hon tröttnat på.
”Det gör ont när knoppar brister – så ungdomligt ljuvt, men banalt!” utbrister hon. ”Men kan mina ord ännu ge gymnasister tröst så vem är jag att klaga? Vad gäller prosan så blev åtminstone Kallocain en duglig historia. Men ruskig! Ju mer jag skrev, desto starkare kände jag lukten från apokalypsens eld. Jag var helt säker på att mänsklighetens sista timme var slagen. Därför tog jag mitt liv – varför vänta in det fasansfulla slutet?”
”Men apokalypsen kom inte då”, säger jag. ”Kommer den nu?”
Hon lägger huvudet på sned.
”Åh … Har du inte förstått än?” säger hon mjukt. ”Den stora striden mellan gott och ont pågår här och nu! I din marockanska stad och här i Uppsala. I utskällda förorter och på Djursholm. I riksdagens korridorer och bland danskar som bränner koraner. Den glada nyheten är dock att ur askan och elden reser sig alltid en Fågel Fenix. Det skedde efter andra världskriget och det kommer att ske också nu.”
”Har Fågel Fenix något annat namn?”
”Barnen såklart! De är allas vår Fågel Fenix. De har rätt till vingar som inte tyngs av aska.”
”Ja … Och vad kan jag göra?”
”Vad kan du inte göra?”
Svaret snubblar ur min mun:
”Tiga.”