Vi vet det ju men det är ändå bra att bli påminda: Europa är inte ensamt om att ha flyktingströmmar. Till USA kommer de från Guatemala, El Salvador och Honduras, de tar sig genom Mexiko. Många av dem är ensamkommande barn – de flesta tonåringar, en del inte äldre än sju eller åtta. Några är spädbarn som gör resan i armarna på ett syskon. Barnen har gått, de har simmat, de har sprungit, de har gömt sig, de har smugit sig in i långtradare eller klättrat upp på godståg – framförallt det mexikanska godståg som allmänt går under namnet La Bestia, odjuret. De har utsatt sig för ohyggliga faror: svält, uttorkning, olyckor, våldtäktsmän, korrupta poliser, mordiska soldater, knarkligor som kan tvinga dem till slavarbete i vallmo- eller marijuanaodlingar – om de nu inte helt enkelt får en kula genom huvudet och blir nerslängda i nån massgrav. Allt som allt torde minst 120 000 migranter ha omkommit i Mexiko de senaste tio åren och mest utsatta är barnen.
Faran är inte över ens när de kommer till amerikanska gränsen för här finns ranchägare som tagit lagen i egna händer och jagar migranter som villebråd. Barnen har därför tur om de lyckas överlämna sig åt gränspolisen, därefter interneras de några dygn under miserabla förhållanden, sedan ordnas det med ett tillfälligt boende och därefter tas de i förhör av migrationsmyndigheterna. Mellan april 2014 och sensommaren 2015 kom 102 000 barn – och de har fortsatt att komma.
En som har haft kontakt med dem är Valeria Luiselli, en ung mexikansk författare, numera bosatt i USA. När strömmen var som intensivast erbjöd hon sina tjänster som tolk vid förhören och utifrån de erfarenheterna har hon skrivit en liten bok som heter "Tell Me How It Ends. An Essay in Forty Questions". De fyrtio frågorna är de frågor som ställs till barnen när de förhörs, den första lyder ”Varför kom du till USA?”, den sista ”Vem skulle ta hand om dig om du åkte hem?”
Ja, varför kommer de? Ett typiskt fall är sextonåriga Manu från Honduras. Han har aldrig träffat sin pappa, hans mamma har kommit och gått. Hans mormor tog hand om honom när han var liten men nu är hon död. Alla vuxna han känner har antingen dött eller så har de flyttat norrut som den moster som nu betalat en människosmugglare fyratusen dollar för att få honom till USA. Det gjorde hon när det stod klart att han svävade i omedelbar fara. En knarkkartell hade försökt rekrytera honom och en kamrat, när pojkarna vägrade hade hoten och förföljelserna börjat. Pojkarna hade vänt sig till polisen men hade bemötts med en axelryckning. En tid senare blev de jagade när de kom ut från skolan och Manus kamrat blev ihjälskjuten.
Asylskäl i vedertagen mening har de här barnen inte: de är inte förföljda på grund av etnicitet, religion, nationalitet, sexuell läggning eller politiska åsikter. Däremot har de levt i en mardröm av laglöshet, våld eller ständiga hot om våld, de har sett släktingar och vänner bli mördade.
Hur slutar det? Många deporteras. De som har släktingar som vågar komma till migrationsförhören har en chans att få stanna men ofta är släktingarna papperslösa och rädda för myndigheterna. Många amerikaner ser flyktingarna som ett föroreningsproblem – gränsbevakningen blev hårdare redan under Obama, nu vill Trump bygga en mur – men det ironiska är att USA är medskyldigt till problemen: USA säljer vapen till Centralamerika och köper deras knark. Och vi? Nej, EU har inte samma tydliga skuld till sin flyktingkris men också vi behöver lära oss att vi alla lever i en och samma värld.