Författaren Lena Andersson fick sitt stora genomslag med den Augustprisvinnande romanen "Egenmäktigt förfarande" (2013). Men det är i "Duck City" (2006) som Filippa Kindblom läser framtiden.
Ett piller som magiskt gör en smal har säkert länge varit mångas dröm, och behovet har aldrig varit större. Nyligen slog mänskligheten sitt eget rekord: över en miljard människor lider nu av fetma.
Det är därför inte konstigt att Ozempic – diabetesmedicinen som har visat sig kunna minska hungerkänslorna och därför ge drastisk viktnedgång – har efterträtt snabbmaten som folkets opium. Läkemedlet är räddaren i nöden både för de som länge kämpat med vikten och för kändisar som vill banta lite extra till en gala.
Mina tankar går oundvikligen till Lena Anderssons roman "Duck City" (2006). Om George Orwells "1984" förutspådde övervakningssamhället, kan "Duck City" sägas ha förutspått kriget mellan läkemedels- och livsmedelsindustrin.
I denna något bortglömda roman väger snittinvånaren i staten Duck City 200 kilo och har 68 procent kroppsfett. Entreprenören John von Andersson (vars namn inte utan anledning påminner om Joakim von Anka) har nämligen lyckats driva sitt företag "JvA's – good food for all" så framgångsrikt att hans beroendeframkallande munkar och friterade kyckling både rekommenderas av staten och serveras överallt. Till och med på sjukhusen – som JvA's givetvis sponsrar.
En dag får von Andersson veta att en konkurrent har uppfunnit en tablett som får folk att sluta känna hunger. Han drabbas av panik och beordrar en mottablett – för hur ska hans snabbmatsimperium kunna växa om folk inte längre överäter?
I Duck City äter alla invånare JvA's munkar, friterade kyckling och "äppelfritters". Maten serveras till och med på sjukhusen.
Det sägs nu att verklighetens livsmedelsindustri reagerar på samma sätt mot Ozempic: med fasa för att gå under om hungern försvinner. Helt fel verkar de inte ha. Företaget som producerar läkemedlet, danska Novo Nordisk, är det högst värderade företaget i Europa – värt mer än McDonalds och Coca Cola tillsammans.
Men sanningen är kanske att det inte är ett krig, utan en slags växelverkan. För att ett bantningspiller ska sälja bra behövs många kunder som vill banta. Gärna sådana som upplever att de inte har någon annan väg ut ur sitt matberoende, så att de kan tänka sig att betala 1 000 dollar i månaden – som amerikaner tvingas göra om de vill lägga vantarna på Ozempic.
I fiktionens värld färdigställs aldrig Ozempics motpiller, då JvA's överviktige vetenskapsman dör i en hjärtinfarkt. Hur kriget – eller växelverkan – mellan livsmedelsindustrin och läkemedelsindustrin slutar i verkligheten återstår att se.