”Varför blir du provocerad av att det kan finnas nedärvda skillnader mellan könen?”
En manlig vän ställde frågan över en öl. Jag ville byta samtalsämne för att slippa osämja. Lättvindiga uttalanden om könsskillnader väcker avsmak, speciellt när de påstås sitta i hjärnan.
Så det var med knuten näve i fickan jag satte på SVT:s serie ”Från savannen till Tinder”, där Belinda Olsson undersöker evolutionära skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor.
Varför jag känner så är dock ingen befängd fråga. Det stör mig ju inte att barnalstrande kräver en livmoder eller att den manliga populationen som helhet kan lasta fler vikter på sina skivstänger.
Dessutom är jag inget vidare på feminism. Jag har aldrig varit bekväm i grupper med feministiska förtecken. Om det förr handlade om att jag hade mer hår på huvudet än på benen, är det numera snarare detaljer som att det finns ett gäng 40-talistmän med gitarrer som tilltalar mig betydligt mer än Zara Larsson och att jag tycker det är bajsnödigt så det skvätter att ersätta pronomenet man med en.
Men just fasan för att krängas in i en snäv roll är också vad som får mig att vilja stänga av programmet när tre heterosexuella par ska testa vem som snabbast monterar ett bord.
Undersökningen, som uppfyller cirka noll vetenskapliga kriterier, varvas med intervjuer med psykiatriprofessor Markus Heilig. Han förtydligar att rönen om könsskillnader gäller på gruppnivå, men det bestående minnet är parens kärleksgnabb om vad de är dåliga på.
I kvinnornas fall: sätta ihop Ikea-möbler.
Det är nästan så jag känner de upphetsningsframkallade urinläckagen hos feminismens belackare sticka mig i näsan, där jag ligger på soffan och undrar hur många bord männen respektive kvinnorna har monterat tidigare. Som bekant är det lättare att göra saker man övat på.
”Från savannen till Tinder” bortser nästan helt från miljöfaktorer i sina förklaringar till mäns och kvinnors olikheter. Kanske rimligt, programmet handlar om arv, inte miljö. Men det finns risker med att ensidigt luta sig mot naturvetenskap i komplexa samhällsfrågor.
Än i dag finns barn i världen som nekas utbildning för att de är födda som flickor (ett exempel av oräkneliga orättvisor). Därför undrar jag vad syftet är med att göra glättig underhållning av just de här rönen. Som gammal ”Fittstim”-skribent lär Belinda Olsson kunna räkna ut vilka röster som kommer att jubla av skadeglädje.
Det enda som presenteras som en faktisk följd av svenskars ovilja att erkänna könsskillnader är pojkars sämre skolresultat. Och det verkar kunna lösas med lite idrott, enligt programmet.
Jag tror inte det finns någon som aldrig felaktigt har antagits kunna eller inte kunna, vilja eller inte vilja något, baserat på könstillhörighet. Med tanke på hur historien, såväl världens som i många fall den egna, personliga, ser ut, är det rimligt att som kvinna rygga undan för det skenbart ofarliga påståendet: ”Vi är ju faktiskt olika.”
Det kanske vi är. Men forskarkåren är långt ifrån samstämmig i frågan om man kan tala om manliga och kvinnliga hjärnor, än mindre vad det skulle innebära i praktiken. Skillnaderna mellan individer verkar i slutändan vara betydligt större än mellan könen. Det kan även uttalade feminister behöva påminnas om.
Att tillskriva människor egenskaper baserat på grupptillhörighet har hur som helst sällan gjort världen vackrare. Tacka fan för att jag blir provocerad.