Vi har alla stött på dem. De förmanande lapparna som börjar med ”tack”. ”Tack för att du städar efter dig”. Jag brukar säga att jag första gången jag såg en sådan lapp trodde att det var en komplimang från en glad prick som bara vill berömma alla som håller rent efter sig.
Historien är givetvis tillspetsad, så dålig var jag inte på att läsa mellan raderna, inte ens som nyanländ, men poängen om svenskarnas indirekta sätt att uttrycka sig på har alltid känts sann. Sanningen ligger inte i detaljerna utan i andemeningen. Eller?
Som invandrare har jag ofta tvingats reflektera över svenskhet. Om jag hade fått välja hade jag levt mitt liv i fred utan en tanke på min relation till något så abstrakt som en nation men verkligheten är som den är. Även om politiken och det offentliga samtalet inte hade varit fixerade vid etnicitet hade jag ändå behövt ta ställning till min hemhörighet. Genom åren har jag stött på många som har undrat vilket land jag känner mig mest hemma i, vilket språk jag tänker på och annat som ska hjälpa dem att lista ut hur svensk jag är. Frågorna är oftast välvilliga och sprungna ur en uppriktig nyfikenhet så jag har lärt mig att undvika att bli irriterad när de kommer. Vad jag däremot inte har lyckats undvika är att fundera över min grad av svenskhet. Hur svensk är jag egentligen?
De som har känt mig länge vet att jag inte är särskilt konflikträdd. Jag har en tendens att uttrycka mig direkt och det har ibland lett till att jag har försatt mig själv i knepiga situationer. En gång rekommenderade jag en film till en kompis och när hon sedan berättade att hon tyckte den var tråkig svarade jag, utan att reflektera: ”Du kanske inte förstod den”. Med åren har jag tack och lov lyckats slipa bort min direkthet och jag har tolkat det som att jag har blivit mer svensk.
Betyder det att jag nu är mindre bosnisk? För en månad sedan åkte jag till staden där jag tillbringade de första femton åren av mitt liv, Gornji Vakuf. Det hade gått så lång tid sedan jag var där att mina barndomsvänner började undra om de hade gjort något för att förarga mig. Staden var sig lik men ändå inte. Jag upplevde en smärre chock av insikten att alla jag minns som unga numera är tanter och gubbar. Vår närmaste granne kände jag inte ens igen.
Men det som förvånade mig mest var att tiden hade förvrängt mitt minne av stadens kultur. Den där direktheten som en gång i tiden hade ställt till det för mig och som jag tolkade som en kulturkrock såg jag inte ett spår av. I stället hörde jag om flera bekanta som var osams och vars osämja följde samma mönster: En gjorde något som den andra blev irriterad på. Den andra uttryckte sin irritation via vaga antydningar och när det gått tillräckligt lång tid utan att den första uppfattat antydningarna bröt de kontakten. Ingen, exakt ingen i min hemstad uttrycker sig rakt. Samtalen är lika fulla av undertext som Norénpjäser. Det visar sig att mitt tidigare direkta sätt inte var kulturellt betingat utan ett personlighetsdrag. Eller möjligtvis ett tecken på bristande mognad.
Så hur svensk respektive bosnisk är jag då? Jag vet inte och det spelar ingen roll. Först nu landar insikten. Det spelar faktiskt ingen roll. Jag känner starkt för båda länderna och båda befolkas av människor som jag älskar. Det kan väl få räcka så.