”Jaha, vad pluggar du då?”
”Jobbar du fortfarande där?”
”Får man lön för det?”
Sådana reaktioner kunde jag få under min tid på Ergo, tidningen som drivs av Uppsala studentkår och som nu, tre skälvande år före sitt hundraårsjubileum, hotas med nedläggning.
De som avfärdade Ergo som ett hobbyprojekt för ambitiösa studenter var ganska lätta att bortse från. Som en del av redaktionen visste jag att vi var utbildade journalister med yrkeserfarenhet som arbetade heltid med att bevaka universitetet och studentlivet. Inte ett jobb som gör en rik, men visst fick vi betalt. Och åren på Ergo gav mig något ovärderligt: erfarenhet av att sätta ihop en tidning från grunden, en helhetssyn på det journalistiska hantverket som är betydligt svårare att tillgodogöra sig på en stor dagspressredaktion.
Listan över kända namn som bidragit till Ergo är lång. Tidigare SVT-chefen Christina Jutterström, Fredrik Lindström, poeten Karin Boye och författaren Gösta Knutsson är några. Samt förstås serietecknarna Berglins och Nina Hemmingsson, vars riksbekanta figurer mötte sin första publik i just Ergo.
Det var Ergo som avslöjade att Uppsala universitet upplåtit studieplatser till thailändska studenter som del i ett avtal där staten sålde Jas-plan till Thailand. Genom Ergo blev det känt att hyresvärden Heimstaden avsåg omvandla 2 000 studentbostäder i Flogsta till vanliga hyresrätter, en plan de kom att förkasta. Drottning Silvia tackade nej till ett pris från Scandinavian Human Rights Lawyers efter att Ergo skrivit om att organisationen är abortkritisk.
Men angelägen journalistik består inte bara av tunga gräv och häpnadsväckande nyheter. En lika viktig del av Ergo är roliga och lättsamma inslag som krönikor, test av nationsburgare och listor av typen ”Tio nono:s för dig som bor i studentkorridor”, samt reportage som skildrar mångfalden i Uppsalas studentpopulation. Ergo har skrivit om studenter med barn, studenter med kronisk sjukdom och studenter med fängelsestraff. Att döma av engagemanget hos läsarna är det också stora delar av den heterogena gruppen Uppsalastudenter som uppskattar Ergo, plus en hel del personer som inte varit studenter på många, många år.
Kritik har förstås förekommit, ibland med rätta. Ett gränsfall var fanbärarkonventets debattartikel som gick till angrepp mot beskrivningen av kårens standar som en flagga. Oavsett hur vi ställde oss i sakfrågan var vi tacksamma för den veckans rekordmånga klick. Och det handskrivna brevet skickat till dåvarande chefredaktörens hemadress från någon som tyckte att korsordet var för lätt, det tänker vi på med kärlek.
När det nu ser ut som att Ergos dagar är räknade, om det inte sker ett mirakel i kårfullmäktige eller någon stenrik mecenat förbarmar sig över blaskan, råder sorg. Över det arbete vi lagt våra själar i och över den oberoende journalistikens förutsättningar (Ergo är inte ensam i branschen om att vara hotad).
Offentliga personer som skribenten Ivar Arpi och forskaren Tobias Hübinette, på motsatta sidor i den politiska debatten, har uttryckt besvikelse över beskedet, liksom åtskilliga av de studenter som genom åren medverkat som frilansare eller intervjuats av Ergo. Så någonting har vi gjort rätt.
Om Ergo nu måste gå till botten så sker det med flaggan (inte standaret) i topp, som Titanic i Mikael Wiehes sång men efter att ha flutit väldigt mycket längre än Titanic.