Två kvinnor i 30-årsåldern har avslutat en urban löprunda iförda funktionsplagg. Det ser ut att vara en helt vanlig dag, tills deras kort nekas på det stilrena kaffehaket. För att de är kvinnor. Något år senare är de sexslavar i ett fundamentalistiskt skräckvälde där kvinnor inte ens får läsa.
Det rör sig om en scen i "The Handmaid´s Tale", som utspelar sig i en mörk framtid. Serien bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn och tillhör det bästa jag sett på tv de senaste åren. Dystopier berör mig. I "The Leftovers" , en serie jag tröttnade på en bit in i säsong tre, då det introducerats en drös nya karaktärer som jag inte orkade engagera mig i och de oförklarliga försvinnanden som handlingen kretsade kring fortfarande var lika oförklarliga, finns en annan scen som fastnat. En man vid en bardisk kommenterar en nyhetssändning om kändisar som ingår i de två procent som slutat existera.
"Påven kan jag förstå, men Gary Busey?"
Dylika sekvenser ur fiktionen gjorde sig påminda i början av coronans framfart. Nyhetsinslag som till formen var precis som nyhetsinslag brukar vara hade innehåll som ställde den vardag vi kände till på ända. Skulle man alltså inte få samlas mer än 50 personer, det vill säga inga konserter och festivaler i sommar? Inte träffa äldre släktingar? Inte korsa Sveriges eller ens Upplands gränser? Vad kommer de att säga på nyheterna i morgon? Är det något de inte säger?
Dystopier och kriminalhistorier drivs framåt av att allt värt att skildra visar sig vara beståndsdelar i något avgörande och omskakande. En otäck sanning avslöjas efter att lager på lager av dimridåer skingrats tack vare en ihärdig protagonist som vägrar acceptera överhetens förklaringar.
Om corona var en dystopisk serie skulle Anders Tegnell kanske vara hantlangare åt ett världsomspännande nätverk med syfte att avla fram en samvetslös övermänniskoras som äter söta kattungar till frukost. Men verkligheten är inte uppbyggd för att locka till sträcktittning. När människor far illa i systemet handlar det antagligen om bristande resurser, inkompetens eller slarv snarare än ljusskygga komplotter.
I SVT-dokumentären "Att rädda ett barn" hjälper barnrättsorganisationen BRY en mamma att gå under jorden med sin son för att skydda honom från fadern, som påstås vara pedofil trots att rättssystemet friat honom från misstankar. BRY gör gällande att svenska myndigheter ingår i ett pedofilnätverk. Utifrån vad jag vet om myndigheter är det en skrattretande tanke att socialtjänsten, vården och rättsväsendet tillsammans skulle utgöra kittet i hemlig kriminell verksamhet. De är inte direkt kända för att ha kommunikationskanaler som flyter som porlande bäckar. Förutom att deras anställda, möjligen med något enstaka undantag, är vanliga människor som går till jobbet på morgonen, gör vad de kan och sedan tar en sväng till Ica för att handla kvällens middag.
Klart det finns lockelse i att vara hjälten som genomskådar elitens lögner och räddar barn och kattungar. Och visst är det mycket i samhället som verkligen borde fungera annorlunda. Barn utsätts för övergrepp och det är inte alls omöjligt att liv kunnat räddas om Sverige haft en bättre beredskap för pandemier. Men det betyder inte att mänskligheten hotas av en hemlig, ondskefull konspiration. Om apokalypsen kommer är det nog troligare att den beror på bristfällig kommunikation, för lite tid och resurser eller att någon har glömt en sifferkod.