Vad tänker barnen från Sovjettiden nu? Programmet "Moscow calling" där ryska och amerikanska barn möttes var oerhört populärt i Sovjetunionen.
Från USA skickar min sonson Jacob mig en länk till en video som heter “Moscow calling” och är gjord 1983. Initiativet till den togs av Jacobs morfar, Michael Cole – då professor i kommunikation med inriktning på kognitiv utveckling – och det är också han som är programledare tillsammans med en rysk vän, journalisten Vladimir Pozner, som gått i skola i USA och talar perfekt engelska.
Tanken var att låta amerikanska grundskolebarn i San Diego möta jämnåriga i Moskva genom att tillsammans titta på utdrag ur barnfilm och kommentera dem. Det blev stor spänning på båda hållen när uppkopplingen var på gång: “Moscow calling! Moscow calling!” får Pozner ropa upprepade gånger innan barnen äntligen jublande ser varandra.
Från amerikanskt håll visas först universitetets campus och Stilla havets vågor, från ryskt unga pionjärer i röda halsdukar som sjunger. Sen börjar filmsnuttarna. Amerikanerna bjuder bland annat på en modern version av Törnrosa och – noga taget intressantare – på en scen med en liten svart gosse som får möjlighet att gå i skola men måste övertalas av sin pappa därför att skolan ligger långt borta och han är rädd för att lämna familjen. Ryssarna bidrog med en scen där några skolbarn skojar med sin lärare genom att projicera ett dansande skelett på klassrumsväggen och med en tecknad serie om Nalle Puh.
På båda hållen är barnen nyfiket intresserade och ivriga att kommentera. De amerikanska barnen säger att filmerna är roliga eller jämför dem med andra filmer de sett, de ryska barnen utläser moraliska budskap: att man ska ta väl hand om djur, att man ska respektera sina lärare, att man ska arbeta för miljön och för fred i världen.
Programmet blev oerhört populärt i Sovjetunionen och visades landet runt. För mig känns det både nostalgiskt och vemodigt, som en påminnelse om en mer hoppfull tid.
Jag ber en rysk vän, Natasha, titta på det och i ett mejl skriver hon att hon känner igen de ryska filmerna och att Nalle Puh var en särskild favorit. Och liksom jag noterar hon kulturskillnaden, för hon fortsätter: “Jag försökte lyssna in de ryska barnens barnens genuina reaktioner, men det kändes som att lyssna på skoluppsatser med vackra ord om humanism. När vi gick i skolan visste vi precis vad vi skulle säga och skriva, men det betydde inte att det var våra egna åsikter. “
Jag skickar Natashas mejl till Michael Cole och han håller med Natasha: “Varken hos oss i San Diego eller i Moskva fanns det tid för repetitioner inför programmet men de ryska barnen gav inlärda svar och var ytterst försiktiga – utom en liten flicka som ännu inte lärt sig vad som gällde. Från de amerikanska barnens håll var det mycket mera ‘jag tycker’, ‘jag upplever’. När prinsen kysste prinsessan var minspelet däremot precis detsamma hos de ryska barnen som hos de amerikanska.”
Själv går jag nu och tänker på att alla de här barnen idag är några och femtio. Hur många av de nu medelålders ryssarna minns hur nyfikna och ivriga de var under det här mötet med USA? Hur ser de idag på västvärlden? Har många av dem har blivit ivriga Putinahängare? Eller är det kanske så att de ännu trettio år efter Sovjetunionens fall är präglade av att ha fått lära sig att säga vad de förväntas säga snarare än vad de egentligen tycker?
Vad Pozner beträffar är han idag en ledande auktoritet när det gäller att kommentera förhållandet mellan Ryssland och USA.