Det är ingalunda så att hon inte träffar unga män men hon låter smått förströdd när hon talar om dem, de finns i periferin. I nuläget vill hon inte ha någon pojkvän, och det samma gäller de andra unga kvinnorna i hennes krets, försäkrar hon. Det är varandra de är förtroliga med, festar med, reser med. Det samma gäller hennes äldre syster Amanda, bara med den skillnaden att Amanda som älskar att resa också reser med pojkar – pojkar som är vänner men definitivt inte pojkvänner.
Jag känner både undran och förundran för annat var det på min tid, i början av 60-talet. Då var det en prestigesak att ha kavaljer, att “sällskapa”. Redan som liten flicka hade jag klart för mig vilka av mina kvinnliga lärare som var gifta och vilka ogifta, de ogifta var mindre värda, de var “gammelpigor”. Nej, det var verkligen inte mina föräldrar som intalat mig detta, det var mina jämnåriga, det låg helt enkelt i luften. Att sedan som purung kvinna inte ha kavaljer på Valborg kunde kännas som ett öde värre än döden, det fanns sjuksköterskor som frivilligt valde att jobba på Valborg för att inte behöva medge att de inte hade kavaljer. Samtidigt fanns det de som ägnade hela april månad åt att gå på danser för att hitta en kavaljer. En av mina vänner berättade hur salig hon blev när hon vid en studentdans träffade en teknolog, för teknologmössan var det finaste som fanns i Valborgssammanhang, men när han följde henne hem ville han absolut hänga med upp på rummet och när hon sa nej, svarade han: “Ja, då blir det ingen Valborg.” Det var en gosse som visste sitt värde.
Själv träffade jag min man vid tjugotre, gifte mig vid tjugofyra och fick barn vid tjugofem. Min man var tio år äldre än jag, jag tyckte att han var gammal och att det var bråttom. Mina tre närmaste väninnor hade alla gift sig före mig. Vi gjorde alla som man förväntades göra, vi föreställde oss att det var naturligt fast det kanske snarast var kulturligt.
När jag talar med Matilda och Amanda blir jag imponerad av deras starka integritet och självständighet, men det finns ett men:
“Vill du helst inte alls gifta dig?” frågar jag Matilda. Hon ser förvånad ut. “Visst vill jag gifta mig,” säger hon. “När jag är tjugosju eller tjugoåtta vill jag bli ihop med en man som jag gifter mig med när jag är trettiotvå eller trettiotre.”
“Och barn då?” undrar jag.
“Visst ska jag ha barn, flera barn” säger hon, “men först senare – nån gång efter trettiofem, trettiosex sådär.”
Jag säger inget för det är inte min sak att ifrågasätta hennes sorglöshet, hennes självklara tro på sin förmåga att planera sitt liv och visst kan det ju hända att hon får det som hon tänkt. Samtidigt är det uppenbart att hon kommer att bidra till en bekymmersam demografisk utveckling. Vid sidan om Sydkorea, Japan och Tyskland är Finland, där jag bor, det land vars befolkning åldras snabbast i världen. Under de närmaste tio åren kommer antalet arbetsföra individer att minska med cirka 70 000 medan andelen pensionärer ökar med en kvarts miljon. Om den nuvarande utvecklingen fortsätter, låter Statistikcentralen förstå, kommer befolkningen att börja minska runt 2030 och år 2050 är vi omkring 100 000 färre. De jag ömmar mest för är Tildas föräldrar och alla andra som ska gå så länge och vänta på barnbarn.