Alma Kirlic är scenpoet och författare, bosatt i Uppsala.
Min kusin älskade att berätta läskiga historier när vi var barn. Hennes favorit handlade om spöken som bodde i speglar. Om du tänder ett levande ljus och ställer dig framför spegeln exakt vid midnatt, sa hon, då ska spöket uppenbara sig. Om du har tur. Har du otur kommer du att i stället se en kista och nästa dag är det ute med dig. Hennes inlevelse skapade en fobi som dröjde sig kvar långt in i mitt vuxenliv. Fortfarande händer det att jag ryser av obehag om jag går förbi en spegel sent på natten. Jag vet att rädslan är irrationell men kroppen gör som den vill.
Länge har jag avskytt min ängsliga natur men med åren har jag insett att min ångest har en funktion. Kroppen vill leva och reagerar på hot. Att aldrig känna rädsla är inte något att sträva efter. Det finns en kvinna i USA som lider av en ovanlig sjukdom som har förstört hennes amygdala och det gör att hon beter sig på ett sätt som utsätter henne för stora risker. Forskare som studerat hennes fall är överens om att avsaknad av rädsla kan leda till för tidig död.
Rädsla är av godo, men i situationer där hotet är falskt eller uppblåst blir rädslan en dålig vägvisare och kan leda till beslut som begränsar tillvaron eller i värsta fall förstör den. Vi vet sedan länge att vissa politiska rörelser som underblåser rädsla kan få i övrigt vettiga människor att begå moraliskt förkastliga handlingar. Trots att vi känner till dessa mekanismer vinner ändå sådana rörelser mark. Så kraftfull är rädslans makt.
Även medier vet hur de ska tala till vår ångest. De gör det inte med något överlagt ont uppsåt, utan därför att en rubrik som väcker amygdalan får oss att klicka. Vi vill ju leva och därför måste vi veta om det finns hot i vår närhet som vi ska vara varse om.
Nyligen såg jag rubriken ”Skjutning i Frankrike – flera hundra inblandade”. Den ledde till en notis, utan någon avisering om att artikeln ska uppdateras. Jag blev förvirrad. Hur kan detta hemska inte ha större nyhetsvärde? Det hela klarnade när det visade sig att skjutningen var en uppgörelse mellan kriminella.
Kriminella uppgörelser är skrämmande om de sker i vår omedelbara närhet men ett gäng i västra Frankrike är inget hot mot oss här. Handlar det däremot om terrordåd då passar det in i ett etablerat narrativ och även om det inte är syftet leder rapporteringen till att vi blir misstänksamma mot folk som ser ut på ett visst sätt.
Vad händer när vi börjar bemöta andra människor med ängslan? De svarar med ängslan vilket gör att vi reagerar med mer ängslan och till slut går vi alla omkring och räds spöken som inte finns.
Samtidigt är världen en farlig plats. Särskilt i dag tycks vi leva i en extremt skrämmande tid. Det finns alldeles för mycket som på riktigt hotar vår existens. Inte minst klimatförändringarna och det alltmer spända världsläget. Det är naturligt att känna ångest inför tanken på vad det hela kan leda till.
En befogad rädsla är en signal som är värd att ta på allvar. Det är inte sunt att gå omkring och låtsas som om den inte finns. Men att ta sin rädsla på allvar är inte samma sak som att vilja få bort den till vilket pris som helst. Det går inte att skapa trygghet genom att utplåna allt som skrämmer oss. Vi lever alla i samma värld. Även de som vi betraktar som fiender har lika stor rätt att existera som vi. Därför måste vi hitta sätt att hantera vår ångest utan lösningar som går ut på total dominans. Hur det ska ske vet jag inte. Men jag är säker på att vi sitter på nycklarna.
