Greta Schüldt berättar i DN (2/9) om sin omskakande upplevelse i Berwaldhallen. Mahlers andra symfoni får visserligen högsta betyg, liksom kören, orkestern och dirigenten Esa-Pekka Salonen.
"Men gudarna ska veta att den där salen, full av pensionärer med krampaktiga grepp om handväskorna, inte direkt får mig att längta tillbaka till läktaren. Jag vill helt enkelt inte vara med i en klubb i vilken jag sänker medelåldern med en genomsnittlig svensk livslängd", ryser hon.
Okej, ingen kan tvinga Greta Schüldt att gå på nästa konsert. Lite synd bara att hon uppenbarligen ser åhörarnas ålder som ett oöverkomligt hinder.
Mot slutet av krönikan, som delvis andas åldersdiskriminering, nyktrar hon ändå till och närmar sig pudelns kärna:
"Problemet är förstås inte att gamla människor går på klassisk konsert, utan att unga människor inte gör det. Man vill känna sig välkommen, inkluderad, som en del av ett levande sammanhang."
Där har hon en poäng. Vem vill gå på ett evenemang där man upplever att folk tittar snett på en? Att man plötsligt känner sig som en katt bland hermelinerna? Någon som inte hör hemma i "klubben"?
Här har stammisarna som haft sina konsertabonnemang i årtionden ett ansvar. Det gäller givetvis att inte exkludera besökare som varken ser ut eller beter sig som majoriteten. Om några i publiken applåderar redan efter första satsen i en symfoni, so what? Att hyssja, snäsa, le överseende eller rent av kasta ilskna blickar är ingen bra idé.
Att medelåldern är rätt hög även när Uppsala Kammarorkester spelar i UKK är ingen nyhet. Men är det ett problem att många äldre stretar till konserthuset i ur och skur på torsdagskvällarna? Nej, verkligen inte. Snarare glädjande att se grånande musikälskare fortsätta med en aktivitet de troligen ägnat sig åt i många decennier.
Däremot tål det förstås att fundera vidare på varför förhållandevis få personer i yrkesverksam ålder tar chansen att uppleva levande musik. Ointresse? Nja, många av oss lyssnar ofta på klassiskt via strömningstjänster. Tidsbrist och andra prioriteringar är nog troligare, särskilt om det finns barn som behöver allt från tillsyn till läxhjälp och skjuts.
Som 58-åring får man därför finna sig i att tillhöra juniorlaget i rulltrappan upp till stora salen.