Karolina Ramqvists uppväxtskildring "Bröd och mjölk" skildrar ett barn som ofta lämnas ensam och tröstas med mat utvecklar ätstörningar.
En liten pojke lämnas ensam och utanför när hans farmor och kusiner ska spela kort. För att jaga mörkret inuti på flykt ställer han sig på en pall och nallar kakor från den stora burken på hyllan högst upp. Gunilla Bergströms "Listigt, Alfons Åberg!" hade kunnat vara en berättelse om hur ätstörningar får fäste i ett barn. Ensamheten, maktlösheten och kakorna som både är det mest förbjudna och det enda som kan ge tröst.
Karolina Ramqvists nyutgivna och hyllade självbiografiska roman "Bröd och mjölk" utgår också från barnet som tolkar tillvaron genom den mat hon tilldelas. Hos mormor och morfar är det tryggt och måltiderna äts tillsammans i ett speciellt sorts varmt ljus. När mormor och morfar kommer på besök bullas det upp med vetebröd, kakor och godis. Flickan lär sig att mormors värme kan stanna kvar långt efter att hon åkt. När mamman är borta på kvällarna och flickan ifrågasätter om hon ens existerar, frammanar hon mormors närvaro genom att tina bullarna som mormor fyllt frysen med.
Människor försvinner men kvar finns alltid maten – det är som ett mantra genom boken. Flickan gömmer små saker att äta i servetter och fickor för att äta långsamt när ingen ser. På hennes ettårsdag har mamman köpt en schwarzwaldtårta och symboliskt nog blir Schwarzwald ett av de första ord hon lär sig säga. Schwarzwald, den svarta skogen, där barnet skräckslaget går vilse. Som vuxen bakar hon schwarzwaldtårta till sin mammas 70-årsdag, men äter inte av den själv. Hon äter inte längre socker för det leder in i mörkret, gränslösheten, hetsätningen.
I SVT:s nya dokumentärserie "Ätstört" berättar Ida Tryggveson från Gränby under tre avsnitt om hur hennes ätstörningarna successivt tog över hela hennes liv. Alltihop började redan när hon var barn och hon kände sig duktig när hon avstod godis och fika. Ätstörningen drog igång på riktigt när hon flyttade hemifrån och började på friidrottsgymnasium. Vid den tiden åt hon mindre och mindre samtidigt som hon tränade mer och mer. Förevändningen var att hon skulle prestera bättre i löpningen. Ida Tryggveson beskriver att hon tillhör den där tiondelen av alla människor som enligt forskning reagerar på svält genom att få mer energi och till en början blir hög.
25-åriga Ida Tryggvesson från Gränby medverkar i SVT:s dokumentärserie "Ätstört".
"Ätstört" följer fem unga människor som har eller har haft ätstörningar och deras kamp för att bli fria. Historierna är som en ramsa från barndomen som jag hört så många gånger förr och som jag vet hur den slutar och därför inte kan låta bli att ljuda med i. De drömmer om friterade munkar och glass, de laborerar med om de kan köpa fredagsmys utan att kräkas och de beskriver lukten av hamburgare och pommes frites samtidigt som de biter ihop och köper tuggummi och vatten. Det är som att titta på personer som blivit hjärntvättade i en sekt. Någonting har fått grepp om dem och deras anhöriga vrider sina händer inför svårigheten i att hjälpa dem.
På samma sätt är det med Karolina Ramqvists protagonist i "Mjölk och bröd". Maten styr hela hennes liv och varje tanke och hon står där ensam och vet inte om hon orkar vakna upp till ännu en dag av kamp, självförakt och ångest.
I en särskilt plågsam scen i "Bröd och mjölk" gör huvudpersonen risgrynspudding som hennes mormor alltid brukat laga. Det hela slutar med att hon äter upp allt själv och spyr upp det efteråt.
Ida Tryggveson berättar hur hon avslutar ett träningspass på motionscykeln med att googla självmordsmetoder. Anorexia nervosa har högst dödlighet bland alla psykiska sjukdomar enligt ätstörningsforskaren Cynthia Bulik. Och de som försöker ta livet av sig lyckas oftast. Men vanligast är att de dör av att hjärtat stannar.
I DN skriver Åsa Beckman om "Mjölk och bröd": "Efter ett 00-tal med många kilo ätstörningsskildringar lät det inte direkt lockande med en roman som kretsar runt mat som hunger och hot. Men herregud vad Karolina Ramqvists 'Bröd och mjölk' drar igång tankar om vad mat och ätande är förknippat med, på ett djupare plan." Det är en fascinerande obetänksam formulering som både upprör och skrämmer mig. Om Sveriges största dagstidning beskriver skildringar av ätstörningar som något som "inte lockar" och något som står i kontrast till "mat och ätande på ett djupare plan", då finns mycket lite hopp för alla dessa unga ensamma människor som slåss med maten, kroppen och skammen.
För det är bara genom att intressera oss för och ta del av dessa människors skildringar, lyssna på deras berättelser, som vi kanske, kanske kan locka ut dem i ut i ljuset. Ut ur den svarta skogen.