Hur viktigt är det för dig att få höra sådant du inte vill veta något om?
Frågan är inte så skruvad som den låter. Den handlar om dagens medielandskap. Och om vad du har för dig på Facebook.
I Internets barndom för tjugo år sedan var vi många som hade stora förhoppningar på det nya mediet som journalistiskt verktyg. Information skulle finnas tillgänglig överallt, läsare skulle själva kunna bedriva källkritik och avslöja vinklad nyhetsrapportering. Begreppet ”medborgarjournalistik” myntades. Vi skulle alla bli klokare.
Och det blev vi. Samtidigt som vi också gavs möjligheten att bli dummare.
Ett ord som hörts allt oftare idag är nyskapelsen ”åsiktsbrunn”. I takt med att vi skaffar vår information digitalt tenderar vi också i allt högre grad att välja de källor som bekräftar vad vi redan vet - eller tror oss veta. Frestelsen att välja bort den där besvärliga människan på Facebook som envisas med att tycka något helt annat än du är tidvis svår för oss alla. Så underbart att åsiktsgosa med människor som tycker precis som du. Fast i längden är det som att kissa på sig en vinterdag. Värmer först, blir snabbt kallt.
Vad vi bör påminna oss dagligdags är att vi alla deltar i ett pågående informationskrig, vare sig vi vet det eller ej. Som flera mätningar visat är det politiskt material som sprids mest på FB. Det vet makthavare och propagandister av olika kaliber och ditt FB-konto har snabbt blivit deras viktigaste arena. Två exempel, bland de mer kontroversiella som förekommit i mitt eget facebookflöde:
Under det senaste Gaza-kriget flöt en mängd skrämmande bilder av dödade civila runt på FB och twitter. Flertalet var förmodligen äkta. Men obehagligt nog fanns där även falsarier. BBC gjorde en granskning och kom fram till att en del bilder på döda civila i själva verket kom från det pågående kriget i Syrien. Man kan undra varför någon såg det som nödvändigt att etikettera om mänskligt lidande på det sättet, men man kan tänka sig två motsatta motiv: antingen att hålla temperaturen uppe, få fler att uppröras. Eller att tvärtom underminera trovärdigheten i rapporteringen och så tvivel bland dem som nyss var redo att protestera mot vad som pågick.
Ett annat exempel är den fruktansvärda händelsen i ukrainska Odessa i maj, då ett fyrtiotal människor brändes inne i ett fackföreningshus efter slagsmål mellan olika fraktioner på stadens gator. Bara timmar efter mordbranden spreds två färdiga ”mediapaket” med helt motstridiga uppgifter i sociala medier. Enligt det ena hade ”fascister” mördat fackföreningsanslutna på vänsterkanten. Enligt det andra hade ryska ”huliganer” angripit nationalitiska fotbollsfans, jagats till huset, barrikaderat sig där med andra ”separatister” varefter något tänt eld på det. Bägge versionerna dök snart upp på min egen facebooksida. De uteslöt varandra helt.
Frågan är varför så många verkar koppla bort sitt kritiska tänkande när man möter uppgifter just i sociala medier – är det för att de förmedlas av ”vänner”? Att olika underrättelsetjänster världen över arbetar hårt med att förse oss med material att sprida är något vi bör vara medvetna om. Det är inte heller något nytt; redan de allra första krigsfotografier som någonsin spreds världen över – tagna av brittiska journalister under Krim-kriget på 1850-talet – var förmodligen falsarier eller i alla fall ”förbättrade”. Krigspropagandan är lika gammal som krigsjournalistiken.
Det nya är att de sociala medierna exploderat samtidigt som det journalistiska hantverket pressas tillbaka av de traditionella mediernas ekonomiska kris. Men samma skepsis som många visar inför ”slaskjournalistik” bör förstås kopplas på mot twitterflödet. Man kan tycka vad man vill om journalister – men i den seriösa yrkesrollen ingår kontinuerlig träning i källkritik, att ställa sig frågor om vem som säger vad till vem och i vilket syfte innan man för uppgifter vidare. Det är inte krav som mina facebookvänner alltid ställer på sig själva.
Om de sociala medierna verkligen ska göra oss mer demokratiska och insatta får vi faktiskt kosta på oss att titta över kanten på våra egna åsiktsbrunnar och fråga oss vilka obehagliga sanningar vi inte vill höra – men som vi måste lyssna på för att helt enkelt inte bli dumma i huvudet.