För några år sedan blev jag fast i Kina. Jag hade tappat mitt pass och fick inte åka hem. I stället blev jag indragen i en byråkratisk karusell, en sorts måndag hela veckan i ett land där jag varken förstod systemet eller språket och där ingen förstod mig.
När jag insåg vidden av situationen skrev jag ett mejl till några vänner där jag förklarade vad som hänt. Längst ner lade jag till att jag annars hade det väldigt bra och att jag kände mig mycket trygg med den hjälp jag fick. Den enda som anade oråd var min vän som vuxit upp i Sovjetunionen. Hon tolkade de positiva orden på slutet som en signal, ett tecken på att någonting var allvarligt fel. Hennes erfarenhet av ett totalitärt system hade lärt henne att läsa mellan raderna.
Det jag skrev i mejlet var sant. Jag hade det bra och människorna var hjälpsamma. Men det var också sant att jag var rädd. Märkliga saker hände som gjorde att jag befarade att jag var övervakad. Till exempel blev jag stoppad på gatan av en ung kvinna som undrade vem jag var, vad jag gjorde i Peking och varför jag var där. Jobbade hon för staten eller var hon bara nyfiken? Jag visste inte. Och jag hade ingen att fråga.
Vid ett annat tillfälle träffade jag en annan ung kvinna på en bokhandel. Hon sa att hon ville intervjua mig för en kulturtidskrift. När det var dags för intervjun verkade hon mycket nervös och spelade in vårt samtal. Tanken slog mig att hon kanske inte var den hon utgav sig för att vara eller att hon själv var övervakad. Därför var jag noga med att inte uttrycka något som kunde uppfattas som kritik mot Kina. Jag sa att Kina var ett underbart land och att människorna var snälla och hjälpsamma. Hon lovade att hon skulle skicka en länk till artikeln när den kom men det gjorde hon aldrig. Sedan gick hon inte att nå. Jobbade hon för staten? Eller hade hon hamnat i trubbel? Eller var det så enkelt att hon blev trött på sociala medier och loggade ut ett tag? Gränsen mellan paranoia och befogad rädsla är luddig i ett totalitärt land.
Efter många besök på polismyndigheten och ett antal spillda tårar fick jag till slut utresevisum och kunde åka hem. När jag såg den svenska marken från luften började jag gråta igen, men den här gången av lycka. Jag fylldes av tacksamhet att jag levde i ett land där jag kunde uttrycka min åsikt utan att vara rädd för att åka fast.
Efter resan blev jag modig. Jag började våga höja rösten och ta strider. Även om det kostade emotionellt kände jag mig skyddad av vetskapen att vi lever i ett demokratiskt system.
Det var då, det.
Nu vill Sveriges regering undersöka möjligheten att ta ifrån människor deras medborgarskap bland annat i fall där de ägnat sig åt systemhotande brottslighet. Hur ska jag kommentera det? Allt är bra? Sverige är ett underbart land och människorna är snälla och hjälpsamma? Tänk om jag uttrycker kritik och mina ord leder till att jag i framtiden uppfattas som ett hot mot systemet. Ett kritiskt yttrande är visserligen inget brott nu men det kan bli. I alla fall om man är född utomlands. Regeringen har redan tillsatt en utredning som ska titta på om det kan gå att återkalla uppehållstillstånd på grund av yttranden. Utlandsfödda ska veta sin plats.
Är jag paranoid eller är min rädsla befogad? Att vårt land befinner sig i ett läge där den frågan är svår att besvara är anledning nog att bli orolig. Demokratin är inte skriven i sten. Vi måste värna den. Vi måste det. För när den väl är borta är det för sent.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.