”Det var bättre förr”, får jag lust att utbrista och sen fortsätta: ”innan elgitarrerna tog över och dödade dansorkestrarna och jazzen i nöjeslokalerna”. Den instrumentalt varierade populärmusiken trängdes på 1960-talet undan av den elgitarrbaserade popen och rocken. Också i Uppsala. Det vet vi alla men jag vet det också personligen, för jag var med på ett hörn som trumpetande amatör innan massmordet kom. Jag upplevde Rune Plyhms, Stig Adils och Bengt von Waldens ensembler eller varför inte Kurt Olssons kvartett på Arken i Sala backar som spelade Gerry Mulligan-låtar. Ofta stod jag på V-Dala nation som entusiastisk ung lyssnare när Carl-Otto Ousbäcks band spelade jazz messenger-betonad dans med härliga Bosse Broberg på trumpet och Stig Johansson på altsax, trogna Uppsalaprofiler än idag.
Men så förändrades alltsammans. De akustiska dansbanden i skolornas gymnastiksalar och i Folkets hus och på parkscener och studentnationer med klarinetter och annat blås ersattes av grabbar som lät elgitarrerna hänga nere på magen som penisförlängare. Gärna en Gibson. Möjligen en Fender. På dem fingrade de fram några bluesaktiga fraser och ackord och så vreds det på knappar och spakar och trampades på pedaler och sjöngs och skreks, rena instrumentallåtar blev sällsynta, för att inte tala om solon. Keyborden ersatte pianot. Syntetljuden tog över. Elgitarrsoundet blev allsmäktigt.
Visst har det funnits undantag, som jag återkommer till. Men först efter att i skadeglädje ha gottat mig åt en av vårens häftigaste kulturnyheter: den klassiska Gibson-tillverkningen har hamnat på obestånd, också om det jobbas för att rekonstruera firman.
Orsaken är enkel. De senaste tio åren har försäljningen av elgitarrer i USA gått ned med åtminstone en tredjedel. De blir allt obehövligare när elektroniska popingenjörer och ljudkonstruktörer tar över, när vamps, riff och sampling görs på hemmadatorn och maskinrytmisk rap kommer istället för sång. Här behövs inga gammaldags instrument eller musiker, inte ens elgitarrister.
I kamp mot utvecklingen försökte Gibson för ett par år sen lansera en serie datorlika gitarrer som bland annat stämde sig själva utan inblandning av utövaren.
”Ha, ha,” skrattar jag rått och tillägger: ”så hinner då evolutionen ifatt och äter upp också elgitarrerna, så som de en gång slukade min ungdoms jazziga dansmusik. Också de ickeakustiska elgitarrerna hamnar på museum och blir ännu ett lager i musikhistoriens komposthög”.
Så långt skadeglädjen. Istället dags för eftertanke. För visst har det funnits och finns fantastiska elgitarrister och solister som Jimi Hendrix och Eric Clapton och Jojje Wadenius, plus en del andra, och i Uppsala har Good Morning Blues hållit den musikantiska instrumentaltraditionen levande på Katalin och Parksnäckan under ett halvt århundrade enligt modellen ”förnyelse på traditionens grund”. Och den årliga gitarrfestivalen i UKK har bevisat att somliga minsann kan spela storslaget också på en eller annan Gibsonmodell.
I den omfattande publiciteten kring Gibson-krisen dyker också ett riktigt glädjebudskap upp, nämligen att den akustiska gitarren äntligen återtagit förstaplatsen i USA:s försäljningsstatistik. Martin-fabriken i Pennsylvania som är störst i världen på området går lysande och familjeföretagets chef C F Martin tror det beror på att yngre idoler som Taylor Swift och Ed Sheeran gärna väljer ”akustiskt präglad musik” och uppträder live med sina instrument. Precis som Frida Hyvönen och Melissa Horn i Sverige.
Lägg till detta att den ocharmiga cd-skivan är på väg ut medan den gamla vinylen kommer tillbaka. Motståndskampen mot oerotiska Spotify och dess spellistor och de profithungriga globala it-jättarna får ny kraft. Behovet av att smeka ett vinylomslag, betrakta bilder och foton och läsa texter om det man lyssnar på lever upp igen efter flera generationer. I vår virtuella tid stegras längtan efter att se och höra musiker och sångare på riktigt, mitt i det svettiga skapandet, gärna i intimare lokaler där nyanserna ryms och ljudet inte blåser bort eller drunknar som på jättelika utomhusgalor.
Så blir då elgitarrens nedgång samtidigt en framgång för tanken att det kanske inte var så dumt förr i världen, med de akustiska instrumenten och de varierade orkestersounden. Dagens platta it-upplevelse med det komprimerade eller överförstärkta ljudet är trist. Allt modernt är inte självklart förnämligare. Ibland var det faktiskt bättre på mormors och morfars tid.