Jag vet inte hur du badar men jag doppar mig till knäna och "vänjer" kroppen genom att plaska vatten över armarna, för att sedan sänka mig ned någonstans där det är riktigt, RIKTIGT grunt. Universellt känt som det osexiga sättet, den trygga badtekniken (som tyvärr aldrig hittills hyllats i någon sång eller dikt – konstigt nog har stor respekt för vatten historiskt sett inte utlöst många serenader). Hursomhelst: om du badar som jag så vet jag exakt vilken roman av Olga Tokarczuk du ska börja med.
Om du gillar att "känna på vattnet" – läs "Styr din plog över de dödas ben". Inte för att den är osexig, absolut inte, tvärtom, den är ett härligt sätt att vada in i Nobelpristagarens författarskap. Trivsamt lättsmält, men lika mångbottnad som hennes andra verk – en kriminalroman och ett filosofiskt och moralisk traktat i ett, som Dorota Tubielewicz Mattsson skrev i Polen-bevakande nyhetssajten Webb-Bulletinen. Och förmodligen blir du förälskad. För det är oerhört svårt att motstå att svärma för bokens Janina Duszejko, en pensionerad ingenjör och lärare som bor på landsbygden i sydvästra Polen, alltid går till sängs med tvättade fötter ("Med mitt tillstånd och min ålder är det så bevänt att jag före sänggående är noga med att tvätta fötterna, ifall de skulle behöva hämta mig i ambulans under natten" övers. Jan Henrik Swahn) översätter William Blake på fritiden och som, när jägarlik under märkliga omständigheter plötsligt börjar staplas i de omgärdande skogarna, utreder mordvågen med hjälp av astrologi. Hon ger oss också härliga nya termer som testosteronrelaterad autism, en mycket allvarlig åkomma.Boken har kallats för moralisk deckare, svart feministisk komedi och existentialistiskt fabel, men också, av en Lag och rättvisa-sympatiserande journalist för en antikristen främjare av eko-terrorism.
När du läst ut den i ett nafs – ge dig på novellerna: "Spel på många små trummor". Själv längtar jag efter en översättning av novellsamlingen "Opowiadanie Bizarne", ungefär "Bisarra berättelser", en Black mirror-artad laboration med mänskligt ljus och mörker. Här möter vi gröna, kanske magiska barn som driver runt i 1600-talets polska skogar, vi får en öm inblick i cyborg-kloners lidelser, en död mor som förgiftar sin vuxne, parasiterande son med hemmalagade konfityrer, och precis som så ofta hos Tokarczuk är det både obehagligt och ömsint – och roligt. Tokarczuk får alldeles för sällan cred för sitt sinne för humor.
Så skulle iallafall jag börja. Men visst, om du är en sån som hoppar från tian kan du strunta i min töntmanual och med fördel börja med författarens tusensidiga opus magnum "Jakobsböckerna" om 1700-talets frankism, med sidnumrering som går baklänges och en undertitel som lyder: "Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma : berättad av de döda medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan : för kloka till stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse."
För all del, din våghals.