Många utnyttjar nog möjligheten att läsa under jul- och nyårsledigheten. Kanske blir det någon av böckerna ur årets utgivning, de som hunnit samlas på hög. Men vi är nog också en del som vänder oss till de säkra korten, till de litteraturvärldar där vi känner igen oss.
Helgerna under årets slut handlar om trygghetslängtan mer än något annat. Då passar de böcker bra som bygger på en upprepad formel. Pusseldeckarna ligger förstås bra till. Sådana som Agatha Christie och Maria Lang vet att alltid ge oss samma uppbyggnad och upplösning, samma detektiver och samma slags misstänkta. Styrkan i deras böcker ligger inte främst i de enskilda böckerna utan i konsekvensen i den värld de skapat.
Det är förstås inte bara deckarförfattare som har den förmågan. En av orsakerna till att en författare som Jane Austen fortsätter att åtnjuta en sådan popularitet långt efter att hennes böcker skrevs är förutsägbarheten i hennes universum.
Austens värld och sanningarna i dem är konstanta. Hon förblir hos lantadeln, i deras små salonger och på deras baler. Det är kvinnorna i den världen hon bryr sig om, deras liv hon försöker lösa till det bästa. Läxan hos henne är densamma i alla böckerna: Det är genom att skärskåda sig själv, sin personlighet och sina värderingar som man blir riktigt gift, i ett äktenskap där båda parterna kan växa.
Ändå är kanske just förutsägbarheten något som uppmuntrar till omläsningar och omskrivningar. Austen filmatiseras inte bara, många lockas också att skriva om böckerna ur nya perspektiv, att hitta sprickorna i historien och de alternativa berättelser som gömmer sig där. Det kan vara alltifrån ”Stolthet & fördom & zombier” (filmversionen släpps 2016) till deckardrottningen P D James version av ”Stolthet och fördom”: ”När döden kom till Pemberley”.
Den här julen har jag läst Austens ”Emma”, den av hennes romaner som tecknar den mest osympatiska hjältinnan. Kanske spelar det in att Emma stod över Austen i klass, att hon har helt andra förutsättningar än författaren själv att välja sitt liv och sitt öde. Till skillnad från Austens andra hjältinnor, för vilka giftermålet är en räddning, så anser Emma sig tack vare sin goda ekonomi och höga status stå bortom giftermålsspelet. Därför ägnar hon sig istället åt att para ihop andra (något hon visserligen har gemensamt med Austen).
Under läsningen slår det mig att åtminstone en av omdiktningarna har påverkat min syn på Austens värld. När Emma förbereds för fest lockas hennes hår och därefter skickas tjänsteflickan iväg. Plötsligt lämnar mina tankar Emma och följer tjänsteflickan ner i köket, till en tillvaro som krävs för att Emmas ska fungera, men som aldrig beskrivs av Austen. Hos Jo Baker i romanen ”Huset Longbourn”, en omdiktning av ”Stolthet och fördom”, är det däremot huvudsaken. Tjänsteflickan Sarah har ett drygt jobb med att ta hand om tvätten och maten och allt det andra som krävs för att hålla igång ett lantadelshushåll, även ett mindre sådant som det som Elizabeth Bennet växer upp i.
Jo Baker ifrågasätter inte de sanningar som Austens värld etablerar, men hon lägger till nya. Därmed har Baker inte bara tagit sig en liten bit av Austens värld och byggt vidare på den, hon har flyttat in sin värld i Austens. Kanske kommer min läsning av Austen därmed alltid att bära med sig båda världarna.