I helgen har jag gått i affärer med min syster som varit på besök och tänkt ”Det är jul, man kanske borde köpa julklappar?”.
Jag har tittat på guldglittriga badbomber formade till glada pepparkaksgubbar, färgglada hipsterryggsäckar och finurliga örhängen men inte lyckats tända till på något av det. I stället har jag tänkt på något jag läst i Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde” från 2012.
I den skriver hon att det inte är konsumtion som gör oss lyckliga, utan kärlek, närhet och gemenskap. Och att företagen därför behöver få oss att tro att vi kommer uppnå detta genom deras prylar. Men att drömmarna i det kapitalistiska samhället bara handlar om att jag är värd ett bättre öde, inte om att världen är det.
Och på något sätt förklarar det min känsla av att hur mycket jag än tittar i butikerna så finns inte det jag letar efter någonstans.
Just nu pågår FN:s klimatkonferens COP28 i Dubai. Enligt en färsk global studie har åtta av tio barn och unga klimatångest. Tre fjärdedelar är rädda för framtiden och över hälften känner sig svikna av sina regeringar och anser att mänskligheten är dödsdömd.
Samtidigt framgår det av Johan Rockströms och Owen Gaffneys bok ”Jorden – vår planets historia och framtid” (2022) att det går att begränsa uppvärmningen, men att politikerna måste utropa planetärt nödläge, sätta ett slutdatum för fossila bränslen och stoppa subventioner och nyinvesteringar i fossilt.
I stället har Tidöregeringen sänkt skatten på bensin och diesel, ökat de fossila subventionerna och de svenska utsläppen, samt prioriterar kärnkraft som tidigast kan vara igång om sju år trots att agerande innan dess är avgörande.
När jag ska lämna av min syster på stationen ser jag en bäbis i en regnbågsfärgad mössa med rakt utstående öron. Den är så gullig att jag måste le och jag tänker på hur mycket jag längtar efter att skaffa barn – men sedan slår tanken på klimatkrisen mig. Är våra makthavare generösa om de tillåter oss att flyga och konsumera vad vi vill men inte kan garantera oss en framtid? Jag längtar efter ett annat agerande mer i linje med denna önskelista:
- Politiker: Gör allt ni kan för att få igenom Rockström och Gaffneys krav. Rikta misstroendeförklaring mot klimat- och miljöministern om klimatpolitiken inte förbättras.
- Journalister: Arbeta för att alla på redaktionen ska få utbildning i klimat- och miljökrisen och för att klimatbevakningen ska få minst samma prioritet som corona- och Ukrainabevakningen.
- Privatpersoner: Engagera dig i en klimatgrupp, rösta på partier vars politik är i enlighet med klimatforskningen, minimera ditt flygande, bilåkande och ätande av animalier, ha köpstopp, flytta dina pengar från fossila bränslen och berätta för andra vad du gjort.
- Och om ni ska köpa julklappar, låt årets julklapp vara en bok som likt en välvillig kalldusch upplyser om läget för klimatet. Som pedagogiska ”Jorden" som nämnts ovan, lösningsorienterade ”En jord för alla” (2023) av samma författare, ärligaste ”Klimatboken” (2022) av Greta Thunberg eller individfokuserade ”Viktigt på riktigt” (2023) av Therése Lindgren.
Klimatkrisen kommer inte försvinna så valet står mellan radikal förändring nu eller ännu radikalare förändring senare. Allt jag vill ha till jul är det förstnämnda men det går tyvärr inte att köpa. Men kanske, om vi är tillräckligt många som sätter det över konsumtion på våra önskelistor, att vi kan få det att hända ändå?