För en tid sedan meddelade författaren David Lagercrantz att han skänker delar av intäkterna från Millennium 4 till ett nytt läsprojekt, och andra initiativ duggar tätt. Nu ska barnen läsa mer! Och en nyckel till framtida läshunger tycks högläsningen vara. Ni vet, när man samlas runt en bok, lyssnar till samma berättelse, tillsammans låter sig vaggas av språket och rytmen. Det kan vara en förälder som läser för sina barn, en lärare för sina elever, eller varför inte en vuxen för andra vuxna. För som läsambassadören Anna-Marie Körling säger när jag ringer henne för att prata om högläsningens förtjänster: Högläsning är för alla åldrar!
Anne-Marie Körling är utsedd av Kulturrådet för att förmedla litteraturglädje och läslust. Tillika är hon högläsningsentusiast.
Högläsning är en aktivitet för själen, säger hon. Man skapar en särskild stämning, ett här och nu och får kunskap om vad det är att vara människa på köpet. Plus känsla för språk, förstås. Och, säger hon, många föräldrar upplever det som så kravlöst att läsa högt. En stund bortom måsten och praktiska bestyr.
Fast hm. Det är nu som jag inte riktigt hänger med. Vad gäller föräldradelen. Visst låter det fantastiskt med högläsning. Helt underbart, faktiskt. Men själv är jag, pinsamt nog, en rätt usel högläsare när det kommer till mina egna barn. Jag har väl försökt då och då att läsa, senast var det ”Harry Potter” jag grep tag i (och som kvällen därpå blev liggande) - men uppriktigt sagt, på kvällen är jag så himla trött. Har inget tålamod. Och så vill jag helst läsa själv. Lägga mig i sängen med min egen bok. Jag är helt enkelt en väldigt egoistisk läsare. Och en dålig förälder kanske? Som inte skänker mina barn den här unika upplevelsen. Vilket förstås ger mig väldigt dåligt samvete. Jag tänker att jag borde, men förmår inte riktigt.
Först blir Anne-Marie Körling lite tyst i telefonen när jag berättar detta. Men sedan ger hon sig i kast att lätta mina bördor. Säger att vi föräldrar alltid försöker göra vårt bästa, trots stress och borden. Så nej nej, ordet ”dålig” vill hon inte höra talas om i det här sammanhanget. Däremot - för nu tänker hon inte släppa mig - har hon konkreta råd hur jag ändå kan närma mig det hela. Bort med ambitiösa, tusensidiga projekt som ”Harry Potter” eller ”Sagan om Ringen”. Börja i stället med något kort och möjligt att avsluta. Lustfyllt! Varför inte en tidningsartikel, eller en bilderbok med lite text. Högläsningen ska inte vara nyttig – utan rolig. Generös hållning! Upplevelsen i fokus!
Så blir det kväll. Vi sitter runt köksbordet därhemma. Jag känner mig sömnig, sneglar mot klockan. Får jag gå och lägga mig och läsa snart? Men visst ja, högläsningen … jag greppar i det som står närmast, en yoghurtförpackning, grekisk vanilj. Börjar läsa vad som står på baksidan. En ganska fin text faktiskt, om värdet att säga snälla saker till sig själv. Att inte döma sig själv för hårt. Och sen vill barnen också läsa texten högt, så alla runt bordet läser upp vad som står och då blir det nästan så där löjligt perfekt alltsammans, för texten slutar: Du duger som du är! Jamen okej då. Även på högläsningsfronten. I alla fall idag. Sedan kör vi tandborstning, och snabbt i säng, för nu vill jag in i min egoistiska bubbla igen.