När samtalen kring landets fikabord börjar kretsa kring film och tv kommer inte sällan "Gubben i stugan" (1996) på tal. Denna ordlösa dokumentär om den pensionerade skogsarbetaren Ragnars vardagsbestyr tycks ha etsat sig fast i folkminnet som en vederkvickande motpol till MTV-klippning och explosionsstinna superhjälteäventyr. Filmen är Nina Hedenius överlägset mest kända, men hennes livsgärning är betydligt mer omfattande. I fjol visades "Sång till Bergslagen" (samregisserad med William Long) på SVT. Denna nära två timmar långa platsskildring är enligt utsago regissörens sista film. I samband med visningen passade SVT Play även på att tillgängliggöra några av hennes äldre titlar – och de går fortfarande att se.
Nina Hedenius är en auteur i ordets sanna bemärkelse. I egenskap av enmansarmé har hon erövrat kontrollen över filmskapandets samtliga produktionsled. Hon inledde sin banan som stillbildsfotograf utbildad vid Christer Strömholms fotoskola, men fick snart chansen att arbeta som dokumentärfilmare för SVT. Filmerna kom ofta att behandla livet på landsbygden (Bergslagen och Dalarna i synnerhet) och samexistensen mellan människa och natur. Hon är sin egen fotograf och återger potatisskalning och lövsprickning med samma bildsäkerhet och vördnad. Likt Arne Sucksdorff eller Stig Wesslén inväntar hon tålmodigt naturens och ljusets skiftningar i jakt på sublima bilder. Beröringspunkterna med dessa stofiler kan delvis förklara varför Hedenius verkliga erkännande har uteblivit. Senare decenniers dokumentärfilmsmode har varit objektivitetsanspråk snarare än impressionism. Inslag som berättarröst och naturlyrik har kitschstämplats. Men värdeskalan håller på att omprövas och allt fler upptäcker det experimentella i Hedenius filmkonst.
Sett till vad SVT i dag producerar kan det tyckas märkligt att Hedenius har getts tablåutrymme. "Nära jorden, nära skogen" (1984) inleds exempelvis med en sex minuter lång bildsymfoni, ett övertramp på den 30 sekunders programförklaring som brukar anses legio. Någon handling eller utveckling finns inte i Hedenius filmer, snarare är de djupdykningar i livets olika stämningslägen. En förklaring till SVT:s initiala gillande kan vara framgångarna för Godfrey Reggios narrativlösa bildberättelse "Koyaanisqatsi" (1982). Särskilt "Likt vinden far min längtan" (1988) erbjuder en besläktad form av civilisationskritik där lummiga sommarskogar klipps mot jäktiga timelapses i tunnelbanan.
Nina Hedenius världsuppfattning tycks emellertid snarare buddhistisk än konservativ. Livets kretslopp skildras med hjälp av en cirkulär dramaturgi som knyter an slutet till början. Årstider avlöser varandra, det kommer en ny vår – i naturen såsom i människoliven. I förnimmelsen av det förgängliga finner filmerna sin intensitet. En kattpäls i sommarsolen; skogstjärnens fullmåneglitter; städarhänder som smörjs med Helosan; Hedenius lins ger det obetydliga signifikans. Hon hjälper oss att få syn på det vackra i livets mellanrum. Filmerna är tidsdokument, men samtidigt tidlösa. De talar om ett Sverige av i dag, och om ett annat som riskerar att försvinna. Däremot finns det värden som aldrig kan rationaliseras bort. Kärleken till naturen och medmänniskorna är vad som gör livet värt att genomleva. Det krävs en stor konstnär för att presentera sådana sanningar utan att de framstår som banala. Hedenius är den konstnären.