Många hävdar att de under pandemin lägger mindre tid på sitt yttre eftersom de sköter kontakterna med omvärlden digitalt och inte längre behöver ha fysiska arbetsmöten. En hel del i min bekantskapskrets avslöjar att de på grund av pandemin duschar mer sällan och struntar i att sminka sig, styla sitt hår och klä sig propert i samband med digitala möten.
Det blir inte bättre av att inte ens den snyggaste människan i världen framställs på ett smickrande sätt när hen håller ett obefintligt avstånd till kameran på sin dator eller telefon. Det händer inte så sällan att man enbart ser magen eller halsen på en mötesdeltagare, eller till och med någons näsborrar i närbild, under hela mötet – även när dessa personer tar till orda. Det finns en hel del personer som istället för att höja på volymen på sin dator eller skaffa headset väljer att ha ett mikroskopiskt litet avstånd till datorskärmen, som om folk på andra sidan har till uppgift att examinera deras näsa, hals och öron.
Att en del deltagare av misstag glömmer bort att stänga av datorns videokamera när de sitter eller ligger halvnakna i sängen eller har en minimal badhandduk lindad kring sin nybadade kropp, är en annan sak! En syn som är hur rolig som helst, så länge den inte drabbar en själv…
Efter att jag har vittnat om många skräckexempel på alla möjliga digitala möten och seminarier sedan förra året, har jag blivit extremt känslig gällande hur jag själv och miljön kring mig uppfattas genom skärmen. Inför ett digitalt möte kan jag under en lång tid hålla på att städa, möblera om mitt hemmakontor, irritera mig på väggtavlors höjd och motiv, flytta om inramade privata foton som kan synas på bild, flytta fram den tjockaste boken jag har på bokhyllan för att ge skenet av att även jag är intellektuell och beläst o.s.v.
Det går kanske att göra något åt sin bakgrundsmiljö, men ens digitala utseende är det svårare att få till sin belåtenhet. Det man ser i spegeln skiljer sig ofta markant från det man ser genom datorskärmen. Jag drar upp och ned persiennerna, tänder lampan i taket, släcker lampan i taket, tänder bordslampan, flyttar runt på bordslampan, vet till slut inte om det ska vara tänt eller släckt och om jag bör släppa in solljuset eller förlita mig på artificiellt ljus. Hur jag ska hålla huvudet i förhållande till kameran? Ska jag titta nedåt eller uppåt? Sitta nära eller en bit från datorn? Jag har ju inga hängande kinder men varför i hela fridens namn ser de hängiga ut genom skärmen? Har jag fått veck på halsen? Vad är det för röda utslag på mitt ansikte? Börjar jag bli finnig?
Jag har nu fått experthjälp med att sudda bort min bakgrundsbild när jag sitter i zoom-möten, så ett huvudbry är nu borta. Gällande ett optimalt digitalt utseende har jag häromdagen fått dessa tips:
1. Rengör linsen på din bärbara dator och mobil. 2. Ställ din bärbara dator på en trave av böcker så att kameran hamnar i ögonhöjd. 3. Om du sitter en bit ifrån fönstret och låter fönsterljuset komma från sidan blir det ofta en bra bild.
Jag undrar om folk verkligen talar sanning när de hävdar att de har blivit mindre utseendefixerade och fåfänga. eller om det är tvärtom? Före pandemin var vi ju inte tvungna att ständigt se på vår spegelbild medan vi talade med andra. Vi behövde inte heller bjuda omvärlden till vår privata sfär.
En sak är säker: pandemin har förändrat både oss och omvärlden – på gott och på ont!