Nästa gång du pratar i telefon på tåget. Tänk på att i en liten stad som Uppsala har folk stora öron, skriver Fredrik Hardenborg.
Jag tar tåget till Stockholm. På sätet framför mig sitter en ekonom. Jag känner honom inte, har aldrig sett honom förut, men ändå vet jag att han är ekonom. Jag vet det för att han pratar i telefon, och det är uppenbart att han har en kollega i andra änden av luren.
Som så ofta när jag åker tåg har jag med mig några pennor och en anteckningsbok. Jag har en text som jag tänkt jobba på de fyrtio minuter resan mellan Uppsala och Stockholm tar. Jag gillar att skriva på tåg, stänger in mig i min egen lilla värld medan Sverige passerar utanför mitt fönster. Till min hjälp brukar jag kräma på musik i hörlurarna. Det finns ingenting som så effektivt stänger ute omvärlden som en skön jazzskiva.
Men just den här dagen har jag glömt hörlurarna hemma.
Trots att jag inte lyssnar särskilt aktivt, och trots att ekonomen inte pratar särskilt högt, är det svårt att inte snappa upp delar av samtalet. Innan tåget har passerat Knivsta har jag förvandlats till en ofrivillig tjuvlyssnare.
Jag får reda på att ekonomen är mitt uppe i en upphandling, och vad det i stora drag rör sig om. Enskilda händelser beskrivs och strategier diskuteras.
Ekonomen uttrycker även en oro. Denna oro är inte direkt riktad till upphandlingen i sig, utan till en av kollegorna som nämns vid namn. Denne man har en historia av psykisk ohälsa, vilket leder till att ekonomen i sätet framför mig ifrågasätter om han verkligen står pall för ett fall av denna dignitet.
Den tredje mannen har ett inte helt vanligt namn. Om jag ansträngde mig skulle det förmodligen inte ta många slagningar på Google att hitta honom. Hade jag själv jobbat som ekonom hade jag förmodligen redan vetat vem det rörde sig om.
Uppsala må vara Sveriges fjärde största stad. Tillräckligt stor för att ha ett herrlag i fotboll i allsvenskan, tillräckligt stor för att ha en rimlig chans att bli europeisk kulturhuvudstad 2029.
Men det är ingen världsmetropol. Tvärtom är det en väldigt liten stad.
Inte minst märks det när man gör nya bekantskaper. Det krävs sällan något avancerat detektivarbete för att hitta en eller flera gemensamma beröringspunkter. Man känner någon som känner någon som jobbat på samma arbetsplats eller ingick i samma matlag eller spelat i samma innebandylag eller hade barn på samma dagis.
Nu jobbar jag inte som ekonom, men jag känner folk som gör det. Om jag hade velat hade jag lätt kunnat skicka vidare informationen denna ofrivilliga tjuvlyssnare fick ta del av till någon som kunde ha användning av det.
När barnen var små och sociala medier fortfarande var nytt och spännande fick jag ett råd. Det handlade om hur man skulle förhålla sig till sina egna barn och sociala medier. Vilka foton det var okej att publicera på Facebook och vilka det var mindre okej att publicera.
Rådet löd, lägg aldrig upp någonting som du inte skulle kunna tänka dig att sätta upp på en anslagstavla hos din lokala ICA-handlare.
Jag tänker att man skulle kunna ta det rådet och applicera på samtal i det offentliga rummet.
Så nästa gång du bestämmer dig för att ringa ett samtal eller ta emot ett samtal på offentlig plats, så vill jag att du föreställer dig följande:
Du befinner dig inte på ett tåg, ett kafé eller i en butik. Du står på en scen. Och scenen är placerad mitt på stora torget. Samtalet förs, inte via telefon, utan genom en megafon.
Vad skulle du avslöja om ditt arbete? Vad skulle du avslöja om dina vänner? Hur mycket skulle du berätta om deras psykiska ohälsa?
Uppsala är en liten stad, men den har stora öron.