Utvecklingen i samhället går ständigt framåt och alla generationer får sin beskärda del av nymodigheter. Varje tid lever också med villfarelsen att vi nått den tekniska utvecklingens höjdpunkt.
Men faktum är att 2000-talets digitala utveckling har gått rasande snabbt, och den har gång på gång slagit till i de tidiga 90-talisternas mest mottagliga fas i livet. Dessa så kallade millennials beskrivs ofta som den första digitala generationen. Internet och mobiltelefoner har funnits hela deras liv och kartan har ständigt ritats om för dem med allt vad det innebär för livets prioriteringar och förväntningar.
När tidigare generationer slukade böcker lärde de sig internet, när andra spelade kort spelade de Sims. I deras prepubertala fas började de publicera bilder på Bilddagboken och kort därefter, 2005, gjorde bloggen entré. Under deras tonårsperiod gick det snabbt: Youtube kom 2005, Facebook slog igenom 2007, och två år senare dök gillaknappen upp och startade en bekräftelsejakt. Instagram introducerades 2010 och gjorde det möjligt att visa upp det perfekta livet, och Snapchat som kom året efter kunde med sina filter snabbt sudda ut tonårsfinnar och fräscha upp trötta ögon eller blek hy. Kronan på verket är dejtingappen Tinder. Den kom 2012 när 90-talisterna började sökandet efter en partner att dela livet med.
90-talisterna beskrivs ofta som bortskämda, egocentriska och bekräftelsestyrda. Äldre generationer tycker ofta att dessa yngre fått allt serverat och att de kräver ständig uppkoppling och ständig underhållning. Men frågan är vad det har kostat dem?
Deras uppväxt är förstås starkt påverkad av en utveckling där deras föräldrar har inte haft tolkningsföreträde eller ens insyn. Där de har varit konsumenter innan någon förstod de nya kanalernas effekt eller hade vett att stoppa dem. Dessa millennials har fått dras med tekniska barnsjukdomar, versioner som med tiden utvecklats, modererats, anpassats, kritiserats och reglerats. 90-talisterna har helt enkelt fått agera försökskaniner för vår tids snabba teknikutveckling.
Stackars millennials, eller? Nja. Fördelen med att vara med under betaversionernas tid är att den är friare, man är en del av utvecklingen. Affärsmodellerna är också mindre cyniska då. Idag är de sociala kanalerna perfekt designade appar som vet allt om oss, gör allt för att hålla oss kvar, och här frodas antidemokratiska åsikter, manipulation och hat. Betaversionsanvändarna behövde inte råka ut för algoritmer som maximerar för ”time-on-site” och skapar kaninhål eller filterbubblor.
Det vi vet är att integritet och autonomi motverkas av algoritmer. Detta problem ökar när de sociala medierna tar över och ersätter mer traditionella kanaler. Vi tror vi väljer fritt men det gör vi inte. Och detta vet de, de tidiga 90-talisterna. Så för demokratins skull sätter vi vårt hopp till millenniegenerationen, ett hopp om att de håller oss kvar på rätt sida. De var med när tekniken var användarstyrd och mer demokratisk. De har förstått att åsikter måste få blandas och frodas och sett hur okomplicerat det kan vara. Nu när de är trettio plus tar de plats på samhällets viktiga positioner, och där kan de göra skillnad för demokratin.