Det verkar vara dags igen för ett nytt 1980-tal i tv. Det gemensamma draget för en knippa tv-serier nu och då är att handlingen rör makt och rikedom som går i arv i gravt dysfunktionella familjer. Men tonen har blivit fränare och seriernas huvudpersoner alltmer cyniskt och oförsonligt skildrade.
Har just plågat mig igenom de första avsnitten av den hyllade och Golden Globe-prisade tv-serien "Succession" (2018) på HBO. En patriark i ett medieimperium börjar tackla av och de vuxna barnen slåss om makt och inflytande i hans spår. Ingen är medkännande med någon annan, alla vill tjäna bara tjäna mera pengar och få mer att säga till om. Rena feel-bad-dramat, enligt mig.
Men en del bisarr humor lättar upp. De rika är minsann inte lyckliga de heller, men de är olyckliga i fantastiska miljöer. Då familjeöverhuvudet i "Succession" fyller 88 (det råkar vara samma ålder som den verklige magnaten Rupert Murdoch har) transporteras klanen till exempel i helikoptrar från Manhattan till en park utanför city för att spela baseball.
Ytterligare två nyproducerade serier till på samma rikemanstema kan ses just nu, norska "Exit" (2019) i SVTplay, som bygger på intervjuer med riktiga finansmän i Oslo och "MotherFatherSon" (2019) i TV4play, där Richard Gere spelar internationell mediamogul, även han med Rupert Murdoch som förebild.
Verklighetens Murdoch är grundare, huvudägare, styrelseordförande och VD för News Corporation, ett av världens mest inflytelserika mediaföretag.
I "MotherFatherSon" driver den vuxna men kuschade sonen en större tidning. Pappan äger bland annat den och lägger sig i på diverse giftiga sätt. Allt ställs på sin spets då sonen får en hjärnblödning. I handlingen finns också ett kriminalgåta, där två journalister försöker nysta upp oegentligheter inom medieimperiet.
Ärligt talat ser det mer spännande ut på papperet än vad det är. Dialogen är tunn och full av klichéer. Klippningen är rörig, med dimmiga gränser mellan nutid och tillbakablickar. Richard Gere har den mest osympatiska roll han har haft någonsin, där förmögenheten är hans enda argument för vad det än gäller. Allt har ett pris, inte minst makt.
"Exit"är en kyligare form av tv-serien "Mad men". En av de norska finansmännen i serien, Adam, spelas av svenska skådespelaren Simon J Berger och hans rollfigur slår rekord i utlevande när han inte gör affärer i sterilt flotta kontor i gråskala. Här är det långt mellan människor som har tråkigt i dyra kläder. Bara det att Adam inte nämnt för sin fru att han steriliserat sig och nu försöker hon bli gravid. Något han förstrött noterar på vägen till AW med gamla kompisar, kokain och prostituerade.
Senast vi hade denna anhopning av rika knösar med familjeproblem var på 1980-talet. Mitt under yuppieeran dök "Falcon Crest" (1981 – 1990), "Dallas" (1981 – 1993) och "Dynastin"(1981 – 1989) upp i våra rutor. "Falcon Crest" stack ut då en kvinna hade patriarkrollen, men hon betedde sig som sina manliga kollegor. Jämställdhet har ändå aldrig varit ett huvudtema för genren.
Redan William Shakespeare skrev om potentater med familjeproblem och emotionella störningar. I "Kung Lear" (1605) får kungens två äldsta döttrar dela på makten i hans rike, medan den yngsta, älsklingsdottern, blir förskjuten av pappa när hon vägrar att fjäska för honom.
Hur det går i Shakespearepjäsen? Nästan alla dör. Men kampen om makt rasar vidare.