Nu väller strömmen fram av böcker om 1968 och de ungdomliga upproren som förändrade västvärldens syn på sig själv.
En är statsvetarna Ulf Bjerelds och Marie Demkers ”1968 – när allt började” och den titeln inspirerar mig till att hellre skriva om ”1968 – när allt slutade”.
I februari 1968 befann jag mig i Prag som reporter.
Omvärlden hade ännu inte riktigt upptäckt det, men det kommuniststyrda Tjeckoslovakien hade under vintern fått en ny generalsekreterare i partiet, Alexander Dubček, och tecken fanns på att liberala reformer planerades. Den 25 februari stod jag i snöslask och blåst på Gamla torget med några hundra nyfikna och ett antal paraderande veteraner från folkmilisen som deltagit när kommunisterna tog makten i den så kallade Pragkuppen 1948. Nu firades tjugoårsminnet.
På en tribun satt idel gästande koryféer, bland dem Östtysklands Walter Ulbricht, Polens Władysław Gomułka, Ungerns János Kádár och Michail Suslov från Sovjetunionen och Nicolae Ceauşescu från Rumänien. Och så den nyvalde Alexander Dubček.
Dubček hyllade i sitt tal staden Prags frihetstraditioner genom historien.
Oväntade hurrarop utbröt –”Leve kommunistpartiet!” – och mot slutet av ceremonin tog sig folk spontant ända fram till tribunen och skanderade ”Leve Dubček!”. Inga poliser eller milisveteraner ställde sig i vägen. Också de andra öststatsledarna fick några glada tillrop, men egentligen satt de där förskräckta över vad de såg.
Senare forskning har avslöjat att det var i detta ögonblick – när åskådarna tilläts komma ända fram och hojta valfria slagord –som övriga partitoppar i Östeuropa insåg att vad som spirade i Tjeckoslovakien måste kvävas.
Frihetsreformerna och nytänkandet gavs allt mer rum under månaderna som följde. Alexander Dubček blev en hjälte.
Så kom 21 augusti och allt krossades med våld av de invaderande socialistiska broderstaterna. Den korta Pragvåren hade blommat färdigt.
Vad som då också falnade var mångas tro på det som kallades konvergensteorin, salig i åminnelse och numera glömd. Men med tanke på att vi idag åter lever i en tid fylld av kriser, inte minst mellan öst och väst i Europa, så är teorin värd att dra sig till minnes. Det fanns en utbredd tro på att samhällena på båda håll i kalla kriget mognade in i eller antog likartade strukturer i framtiden. De konvergerade.
Den berömde ekonomen John Kenneth Galbraith pekade på det allt mer centraliserade storbolags- och industrisamhället i USA där direktörer och upplysta byråkrater utövade den verkliga makten. Här fanns paralleller till den modernare socialistiska planhushållningen.
Den tjeckiske ekonomen Ota Šik ville visa hur en demokratiserad kommunism och socialism kunde göras mer marknadsorienterad . Det tämligen fria jugoslaviska näringslivet åberopades också.
I både öst och väst premierades teknologi och vetenskapsförnuft. I längden betydde detta en evolution som ledde alla in i samma banor och till samma värderingar. Snart hade nog järnridån rostat sönder. Den första mottagaren 1969 av ekonompriset till Nobels minne, holländaren Jan Tinbergen, var en annan namnkunnig anhängare av konvergensteorin. Liksom den bland vänsterstudenter så populära historikern Isaac Deutscher som gästade X:ans lärosal i Uppsala universitet.
Också jag vågade som ung tro att kalla kriget skulle blekna bort enligt någon slags framstegsoptimistisk logik eller automatik. Det hette att Finlands president Urho Kekkonen drevs av tro på konvergensteorin ännu när han efter åratals diplomati genomförde den stora säkerhetskonferensen 1975 i Helsingfors där Europas gränser efter Hitlerkrigen bekräftades.
Olof Palme och andra socialdemokrater betraktade länge och i samma anda den egna ideologin som svaret på det här skeendet: en blandekonomi där kapitalism och en demokratiserad socialism närmade sig varandra och …simsalabim! Freden i Europa var säkrad! Alla är vi socialdemokrater! Hurra! Äntligen mötas de två, öst och väst.
Det var en naiv tro, har jag insett; det finns inga manualer för framtiden att lita till. Ett litet återfall kom när Michail Gorbatjov tjugo år senare försökte att tillämpa Pragvårens idéer i Sovjetunionen. Han kördes över och idag behärskas vi alla av marknadsliberalism, IT-jättar, oligarker och av globaliserad finanskapitalism och kinesisk statskapitalism. Nya och svåra konflikter anas i Europa som åter klyvs mellan öst och väst. Då händer det att jag tänker med vemod på min konvergensteoretiska barnatro. Den jag tappade 1968.