Handen på hjärtat. Säkert är vi fler som i svallvågorna av introvert-/ extroverttrenden koketterat med våra nyfunna identiteter. Jag som stolt introvert! Vad jag inte visste när jag härjade som värst i min nyfrälsta ”introvertism” var att effekterna av ofrivillig isolering kunde fungera på samma vis som en diabolisk rökavvänjningsbehandling à la 1983.
Enligt en seglivad familjeanekdot gick rökavvänjningsmetoden ut på att sitta i ett litet besöksrum på Akademiska sjukhuset och suga i sig Vita Blend (eller annan favoritsort) i ett sådant tempo och med sådan frenesi att de korallrosa läpparna blånade och den inpyrda terapeuten vid 43 minuter sträckte över ett bäcken för skorstenen att kräkas i. Detta upprepades veckovis till dess att klienten (i detta fall min ömma moder) upptäckte det dåliga med att röka Vita Blend. Klart! Botad!
Mina Vita Blend stavas covid-isolering. I början tyckte jag det var härligt. Herre gud, jag var ju trots allt en koketterande introvert. Klart jag njöt av ensamma, tysta kvällar. Tända ljus. Inga pockande middagsbjudningar att tacka nej till på vänliga men bestämda vis. En lättnad. Inga förfrågningar om poesiuppläsningar på bibliotek i Övre Hottahejti. Det blev tyst. Lugnt. Det var som att ett surrande i mig långsamt tystade. Och det var SÅ skönt. På det följde hemmajobb. Koncentrationen det för med sig att aldrig bli avbruten av random pratsjuk (läs extrovert och per definition jävlig) kollega är magisk. Magisk!
Men sen hände någonting. Vaccinationerna drog igång. Smittan gick ner en smula. Jag märkte hur människor drogs till varandra nere på torget. Jag märkte hur jag drogs till dem. Hur ett avmätt hej i förbifarten blev en pratstund över grillchampinjoner och knipplök. Plötsligt en dag vid den vanliga avstämningen om vem av oss där hemma som skulle ta handlingen, så for djävulen i mig. Vi åkte båda två! Gick in på ICA med samma utstrålning som Agnes och Elin i Fucking Åmål, när de lämnar toaletten i slutscenen. Plus avstånd och handsprit såklart. Men vi handlade ihop. Vilken grej!
Kort därefter lämnade jag familjen för att semestra med mina fullvaccinerade föräldrar. De har levt exemplariskt efter myndigheternas råd, så när vi for iväg hade jag bara fått passera tröskeln till mitt barndomshem vid ett par tillfällen de senaste 1,5 åren. Bilresan Gimo-Västerbotten ger oss därför ovärderlig tid att både prata och hålla truten. Jag frågar naturligtvis med jämna mellanrum hur långt vi har kvar. Att jag följer varje meter av resan i kartappen på telefonen vet pappa med stor sannolikhet om. Men han håller masken och vi spelar med i allt det bekanta vi saknat; mammas hummande över korsord i framsätet som hon sträcker över axeln för mig att lösa klart när det tagit stopp. Eller första morgonen i stugan när hon sömndrucken och obarmhärtigt kissnödig dyker upp i bara mässingen för att obesvärat göra morgonpinken i en potta på köksgolvet intill mig och pappa som, fram till dess, druckit morgonkaffe och lyssnat på P1 i godan ro. Vi skrattade tillslut så pass över det lika absurda som alldeles underbara i situationen, att både det ena och det andra riskerade att skvimpa över kanten.
Där någonstans inföll min minut 43. Klart! Botad!
Jag vill aldrig tvingas vara utan dem igen. Vill aldrig, aldrig vara ensam igen.
Ida Eklöf är född, uppvuxen och boende i Gimo, samt författare till boken "Moder Justitia" (Rabén & Sjögren 2018).