Det är inte konstigt att vi har blivit dumma i bollen när det kommer till skönhet och kropp. Vi har ju indoktrinerats sedan barnsben. Tidningarna jag läste som tonåring var fulla av kreativa ”fakta” och fungerade utmärkt för att ta död på minsta uns av självacceptans. Här lärde jag mig allt jag kan! Till exempel att varken en äppel-, päron- eller rektangelformad kvinnokropp är tillräckligt ok i sig själv för att inte kunna tipsas snyggare. Många av råden har satt sig i ryggmärgen på hela generationer. Vem av oss bär till exempel tvärrandigt alldeles avslappnat? Eller vadlång kjol till taxbenen.
Polotröja var absolut förbjudet för den som inte var svanhalsad. Urringat att föredra för dig med hjärtformat ansikte. Jag förstod aldrig om jag var oval, rund eller hjärtformad. Det skulle dock visa sig spela mindre roll. Ty enligt magasinets referensmått för det perfekta ansiktet var jag, oavsett geometrisk form, att betrakta som en ful jävel. Det hade med asymmetri att göra. Jag och Orup(!) hade tydligen dragit nitlotten i just den genetiska tombolan. Ridå!
Det klassiska penntricket (alla kvinnor känner till det) kvitterade att min fjortonåriga kamrat hade hängiga lökar. Tutt-testet var inte aktuellt för mig (planka). Men faktumet att jag i stället kunde fästa min konfirmationsbibel under röven, lät mig förstå att mitt arsle spelade i en alldeles egen liga. Jag anade att det inte var till min fördel. Vi var således inte ett dugg lika, min vän och jag. Men båda var misslyckade. Vi var felfelfel, som Brasse hade sagt.
Skulle det tjejtränas skulle det ske med lätta vikter och många repetitioner. Det gav enligt myten slanka muskler. Inte nödvändigtvis starka. Men smala. Och det viktigaste idealet är i grunden alltid detsamma: smal. Som slank kommer man undan nästan det mesta. Till och med tvärrandigt.
I dag är det lite fult att tillstå att smal är idealet, men skillnaden mellan då och nu är egentligen bara att vi försöker dölja vår smal-längtan, för att inte framstå som ananasbantande radhusmammor. Nu för tiden är vi ju upplyst hälsosamma. Inte fåfänga idioter! Därför uttrycker vi oss i stället i termer av att vi ”tänker på kosten”, ”eftersträvar en hälsosam livsstil”, ”utesluter kolhydrater” eller ”kör lite periodisk fasta”. Och naturligtvis gör vi det enbart för vår egen skull. Bara vår egen! Att det skulle handla om hederligt trixande för att bli smal är det inte många som tillstår. Men det är bantning. Försök inte!
”Hallå där”, ropar en rättskaffens. ”Det är faktiskt farligt att vara fet! En risk!” I vissa fall är det kanske så. Men de flesta av oss är inte där, i någonting farligt. Ändå låter vi årtionden av liv gå åt, i desperat jakt efter tramsiga ideal. Jag tror den prioriteringen är mer destruktiv för hälsan än att äta ur en kvarglömd Aladdinask utan att kompensationslöpa fyra varv runt kvarteret. Varför håller vi på så här, när det gör oss olyckliga?
En mycket klok kvinna (jag själv) skrev en gång:
Vore det inte för folk skulle jag gå klädd i
käpprätt åt helvete utan underbyxor
orakad överläpp
o stjärt
Hela mitt yttre är fan en artighetsfras
Jag tror bestämt att hon har en poäng.
Ida Eklöf är född, uppvuxen och boende i Gimo, samt författare till boken "Moder Justitia" (Rabén & Sjögren 2018).