Berättelsen om oss själva byter ständigt skepnad

Jag har aldrig ätit rönnbär. Tillfället ska ju göra tjuven sägs det och jag har passerat otaliga rönnar på mina dagliga promenader, men inte en enda gång har jag blivit frestad. Ett och annat äpple har slunkit ner, men rönnbär? Aldrig. Det är rävens fel.

Förvirringen kring vilken växt räven egentligen tyckte var sur får UNT:S krönikör Alma Kirlic att fundera på hur våra berättelser om världen formar sig.

Förvirringen kring vilken växt räven egentligen tyckte var sur får UNT:S krönikör Alma Kirlic att fundera på hur våra berättelser om världen formar sig.

Foto: Jessica Gow/TT, Attila Kovacs/AP/TT

Krönika2021-10-15 14:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den bildade skulle säkert säga att jag har missförstått allting och det stämmer. Det var inte länge sedan som jag fick reda på att ordspråket med räven och rönnbären kommer från den grekiska fabeln ”Räven och druvorna”. I fabeln försöker räven nå en klase druvor som hänger i en vinranka men alla klasar är utom rävens räckhåll. Inte en enda liten druva kan den få tag på. Efter några försök ger räven upp och proklamerar att druvorna ändå är sura. Jag äter minsann bara mogna druvor, säger räven stolt och går därifrån. Sensmoralen är alltså att det är lätt att avfärda något som är svårt att nå.

Hur blev druvorna rönnbär? På grekiska börjar orden för räven och druvorna på samma bokstav. När sagan översattes till svenska ville översättaren behålla stilgreppet och druvorna förvandlades. Räven och rönnbären lät bättre än räven och druvorna. Och vips fick också sensmoralen en annan skepnad. Rönnbär är ju sura. Betyder det då att räven gjorde rätt i att ge upp? Och varför ville den ha rönnbären till att börja med? 

Första gången jag hörde ordspråket som tonåring kände jag inte till dess ursprung. Eftersom jag precis hade lärt mig svenska visste jag inte vad ordspråket betydde och fick för mig att man skulle använda det om situationer där man provat något som man velat ha och blivit besviken. Den berättelse som formades i mitt huvud efter att jag hört ordspråket utan att känna till fabeln var att räven hade smakat på rönnbären, rynkat på nosen och besviket konstaterat att de smakade surt. Min slutledning kändes logisk men blev så in i skogen fel. 

Räven och rönnbären får mig att fundera på hur våra berättelser om världen formar sig. En sådan berättelse är den om Jugoslaviens sönderfall. Jag är själv därifrån och har fortfarande inte listat ut alla mekanismer som ledde till kriget. Ibland hör jag nationalister självsäkert framhålla Jugoslavien som ett bevis på att multietniska samhällen är dömda att misslyckas. Visserligen stämmer det att Jugoslavien var multietniskt och att de olika grupperna krigade mot varandra. Att säga att det ena ledde till det andra känns kanske logiskt men är så in i skogen fel.

Vad är etnicitet om inte en berättelse som är mer eller mindre påhittad? Jag kommer från en liten bosnisk stad som jag blev tvungen att fly eftersom jag inte är kroat. Samtidigt visar min släktforskning att delar av min släkt för några generationer sedan flyttade från den kroatiska halvön Istrien till Bosnien. Mycket pekar på att mina förfäder var kroatiska katoliker som av någon anledning konverterade till islam när Ottomanska riket intog området. Ändå blev jag tvungen att fly min bosniska hemstad för att jag inte är kroat trots att jag historiskt kanske är mer kroat än de bosniska kroater som blev kvar. Å andra sidan har jag en erfarenhet och en identitet som skiljer sig från dagens kroater. Har vi samma etnicitet? Vem vet? Var drar man gränsen? För hundra år sedan? Femhundra? Tusen?

Hur många av våra berättelser om världen och oss själva är baserade på omskrivningar som har bytt skepnad på vägen från ursprungskällan? Förmodligen de flesta. Skrämmande, visst, men tänk hur mycket vi har att upptäcka. Med det sagt går jag nu ut och plockar rönnbär. 

Alma Kirlic är författare och scenpoet bosatt i Uppsala.