Det sĂ€gs ibland att medierna bara klarar av en berĂ€ttelse Ă„t gĂ„ngen. Och ja, nĂ€r ett barnhuvud pressas mot marken blir det svĂ„rt att tĂ€nka pĂ„ annat. Den filmade hĂ€ndelsen i Malmö, dĂ€r en ordningsvakt sitter pĂ„ en livrĂ€dd nioĂ„rings kropp medan barnet skriker ut en dödsbön, har med rĂ€tta varit pĂ„ allas lĂ€ppar den hĂ€r veckan. Ăn mer sĂ„ nĂ€r detaljerna kom: Pojkarna Ă€r ensamkommande flyktingar som rymde frĂ„n ett sĂ„ kallat HVB-hem för att leta efter sin storebror.
De ensamma barnen, sĂ„ lĂ€tta att Ă€lska i barn- ungdomslitteraturen (âAnne pĂ„ Grönkullaâ, âKulla Gullaâ, âHuckleberry Finnâ, âOliver Twistâ, âHarry Potterâ bara för att nĂ€mna nĂ„gra) vĂ€ckte plötsligt misstĂ€nksamhet. Och vi befann oss i en situation dĂ€r man plötsligt resonerade om vilken grad av vĂ„ld frĂ„n en vuxen man som kan vara acceptabelt mot ett nioĂ„rigt barn.
Enligt en given form görs sĂ„ uttalanden av hĂ€pnadsvĂ€ckande karaktĂ€r, som följs av ilska, vilket i sin tur följs av ursĂ€kter, och sĂ„ pĂ„gĂ„r det varv efter varv. Som DN:s Malin Ullgren redan konstaterat var det som spontant kom över lĂ€pparna pĂ„ SkĂ„nepolisen och tĂ„gstationens representanter âdjupt oroandeâ. Det vi ser pĂ„ filmen Ă€r âinget övergreppâ och barnen Ă€r dessutom âefterlysta kriminellaâ. PĂ„ Twitter var Jernhusens reaktion efter att historien fĂ„tt spinn att beklaga sig över âhögt tonlĂ€geâ â och det inför en film som borde fĂ„ var och en av oss att vrĂ„la som vilddjur. Ilska följer, ursĂ€kt följer.
Ăr det kanske sĂ€rskilt svĂ„rt att betrakta barn med utomnordisk bakgrund som barn? Det gĂ„r i sĂ„ fall helt i linje med de förestĂ€llningar som florerar om ensamkommande pĂ„ diverse rasistiska hatsajter. I samma anda anvĂ€nder folkvalda sverigedemokrater begrepp som âskĂ€ggbarnâ, och i samma anda bloggar barnboksförfattaren Anders Jacobsson ironiskt om de âsmĂ„ nuttisarnaâ till flyktingbarn.
Men hĂ€ndelserna i Malmö pekar ocksĂ„ ut en annan tendens: Inför det rena vĂ„ldet tycks vĂ„ra grĂ€nser flyttas. NĂ€r ett nioĂ„rigt barns huvud dunkas mot marken dras blicken dit. Vart annars? Med den möjliga effekten att annat verkar mindre allvarligt. SĂ„ kunde skĂ„nepolisen lakoniskt konstatera att pojkarna försvann som en âavlöningâ och att det inte pĂ„gick nĂ„gon sökinsats efter dem. Givetvis med ursĂ€ktskarusell efterĂ„t, och i skrivandes stund tycks barnen ocksĂ„ vara Ă„terfunna. Men andra barn Ă€r fortfarande borta, och hundratals försvinner varje Ă„r â inte minst till mĂ€nniskohandel. Journalisten Katia Wagner, som tillsammans med Jens Mikkelsen har skrivit boken âDe förlorade barnenâ, sammanfattade saken i torsdagens Studio ett: âI samma ögonblick som de försvinner sĂ„ Ă€r de inte lĂ€ngre nĂ„gons angelĂ€genhetâ.
NÀr ett barns huvud pressas mot marken sÄ kommer diskussionen att handla om vÄld, medan annat glider in i scenografin. Kanske knuffar vÄldet oss rentav mot ett mer negativt rÀttighetstÀnkande, dÀr frihet frÄn direkta övergrepp framstÄr som ett slags idealtillstÄnd, det enda vi kan förestÀlla oss. Det gÄr att göra kopplingar till de upprepade attackerna mot EU-migranter, som enligt Uppsalahistorikern Heléne Lööw bildar ett mönster som för tankarna till attentaten mot flyktingförlÀggningar pÄ 1990-talet. SÄ lÀnge mÀnniskors tÀltlÀger attackeras sÄ talar vi i bÀsta fall om det, och inte om att folk överhuvudtaget lever i tÀltlÀger.
Och, nĂ€r Sveriges andre vice talman har ett Facebookkonto som flödar av kommentarer om att pojken ska ha âstrykâ sĂ„ kommer vĂ„ldet att skymma sikten för det vi egentligen borde prata om: VĂ„rt gemensamma, och oĂ€ndliga, ansvar för att ett ensamt barn fĂ„r en ljus tillvaro.