"Om det kunde hända mamma kan det lika väl hända mig."
Orden tillhör författaren Susanne Levin och yttras i den gripande dokumentären "De blev våra mödrar" som just nu visas på Fyrisbiografen. Filmen handlar om Juci och Marta, två judiska kvinnor som överlevde Förintelsen och kom att slå sig ner i Uppsala.
På måndagen kunde UNT rapportera att visningen av filmen, liksom alla sammankomster i stan där det finns "judiska intressen", kommer att bevakas av polis. Beslutet fattades efter helgens attentat i Köpenhamn, och måste naturligtvis betraktas som riktigt. Det är en helt orimlig ordning att det skulle åligga människor, som hotas och hatas för vilka de är, att skydda sig själva. Konsekvensen såg vi i lördags kväll, då Dan Uzan sköts i huvudet när han stod vakt utanför synagogan i Köpenhamn – och av allt att döma kan ha förhindrat en massaker.
Samtidigt säger polisens beslut något alldeles fasansfullt om den tid vi lever i, en där kvartersbiografer måste skyddas av polis för att de visar filmer om Förintelsen. Ett förhållande som var och en av oss måste ta på största allvar, med Susanne Levins ord ringande i huvudet.
Den här veckan återvänder Uppsala till en händelse som för alltid kommer att vanpryda den här stadens historia. Den 17 februari 1939 samlades 1 500 studenter i Bollhuset för att rösta om den så kallade ”judeimporten”, det vill säga en petition om mottagandet av 12 tyskjudiska flyktingar som i novemberprogramens skugga möjligen kunde få komma till Sverige.
De antijudiska konspirationsteorier som kom till uttryck på Bollhusmötet har som bekant sina motsvarigheter i dag. Efter dådet i Köpenhamn skrev Uppsalarapparen Daniel "Dani M" Montserrat (som nu har bett om ursäkt) på Facebook att det ”luktar som ännu en falskflagg för att dra in Europa i krig” och att dessa saker är "sponsrade av samma elit som kommer gynnas av det”. Det är formuleringar som känns igen, och igen.
Antisemitismen vann den där kvällen i Bollhuset. Det är vårt gemensamma ansvar att se till att den inte gör det igen, och igen.