Kriget mot moderniteten

Jag har fått lust att bli något jag aldrig förut har brytt mig om att vara, något jag fram till nu inte hade trott att jag skulle vilja kalla mig själv. Jag vill vara modern. Jag vill vara det för att jag tror att jag kan ana vilken rubrik vår tid och de kommande hundra åren kommer att få i framtidens historieböcker: kriget mot moderniteten.

Den framtid vi förbereder åt oss själva ser ut att handla om att rulla tillbaka de friheter och rättigheter vi har tillkämpat oss de senaste 200 åren (jag skriver avsiktligt inte "fått"). Genom hela 1900-talet minskade löneskillnaderna mellan rika och fattiga - en trend som två världskrig inte kunde ta knäcken på. Nu växer de igen, som om vi vandrade baklänges genom historien, och en mängd välkända orättvisor följer med dem. Man skulle kunna säga att det är moderniteten som rullas tillbaka, och jag undrar om inte det som väcker så många gruppers irritation och förakt, från religiösa extremister till nationalistiska populister, kan sammanfattas just med ordet modernitet.

Min modernitet är inte Zygmunt Baumans (för honom verkar moderniteten vara lika med en motorväg till Auschwitz). Med modernitet menar jag snarare något i stil med det som Marshall Berman beskriver i Allt som är fast förflyktigas. Något som slingrar sig undan varje försök att sammanfatta det i en bestämd ideologi: moderniteten är vetgirig, nöjeslysten, antiauktoritär, heterogen, kreativ, sekulär, urban, självkritisk, kommersiell, intellektuell - och det är bara början.

Den stora framstegsmotorn stannade på 70-talet. Där började den stämning av uppgivenhet, missnöje och pessimism som präglar vår tid. Vad fick vi istället? Det har klarnat för oss nu: vi fick identiteten. Och i det ögonblicket blev vi populister och reaktionärer, vad vi än föredrar att kalla oss. Vårt identitetstänkande är nämligen inte särskilt progressivt. Det vi menar med identitet påminner mest av allt om att gå med i en maffiafamilj: du ska lära dig att vara stolt över allt som förkrymper dig. Du ska älska de begränsningar som inskränker ditt liv och vara lojal mot de auktoriteter som upprätthåller dem. All den frustration och ilska som identiteten genererar ska du istället vända utåt, mot alla som inte tillhör den egna gruppen.

Det som har hänt är att vi har omdefinierat begreppet identitet. När 1800-talets romantiker och det tidiga 1900-talets modernister talade om att söka eller förverkliga sin identitet, innebar det att de ville utvecklas som unika individer. De ställde sig utanför kollektivet för att få det de ville ha: ett liv som var friare, rikare, eller åtminstone uppriktigare än kollektivet tillät. När folk säger "min identitet" idag betyder det att de vill ansluta sig till ett färdigförpackat kollektiv.

Istället för modernitetens universella, individuella rättigheter har vi fått "stolthet" - ett nerköp av samma format som att byta bort en kontinent mot glaspärlor och sprit. Vad är det för fel med att vara stolt över sin identitet? Felet ligger i att "stolt" inte betyder stolt, utan hudlös och lättsårad (har det någonsin betytt något annat?). Ju starkare identitet någon säger sig ha, desto ömtåligare uppför han sig. Den framtid som folk önskar sig som kompensation för allt sitt missnöje börjar likna ett apartheid av kollektiva identiteter: ett samhälle där varje parkbänk och varje riksdagsstol är märkt med vilken sorts arsle som har ensamrätt att sitta på den.

Det är alltså inte särskilt radikalt att säga "jag är stolt över min identitet", den som säger det gör bara vad som förväntas. Verkligt radikalt vore i det här läget att säga motsatsen: du ska släppa allt det du kallar identitet. Du är alltid större - och ofullständigare - än så.
Det här innebär att ett annat projekt än det moderna projektet har tagit sin början, antimodernt snarare än postmodernt. De som slutligen begravde moderniteten var inte postmodernisterna utan fotbollspubliken - eller valfritt annat kollektiv som uppför sig som en fotbollspublik.

Var det någonting som såg ut att klara sig utan vår hjälp, något som krossade allt i sin väg, så var det just moderniteten, men det verkar ha blivit dags att försvara den - det vill säga dess bästa sidor. Den moderna epoken var långt ifrån perfekt, men det var en period när rättigheter, välstånd och utbildning var jämnare fördelade än någonsin tidigare i historien. Om vi inte vill att det ska bli en historisk parentes måste vi fundera över hur det bästa i moderniteten ska fortsätta att utvecklas in i framtiden.

Så jag är den siste modernisten? Tja, alla identiteter får mig att vantrivas, och redan innan jag hunnit till slutet av den här artikeln har jag fått en intensiv lust att kränga av mig etiketten modernist. Det bästa i människan låter sig aldrig göras till identitet.