Kostymer håller inte hela vägen

Erik Helmersson anser att filmen The last station är ett kostymdrama med bara kostymer, inget drama, den skildrar starka känslor men aldrig äkta känslor.

21 maj 2010 10:00

Det är 1910 och den ryske författaren Leo Tolstoj har bara månader kvar att leva. Runt honom har bildats en kult, tolstojanismen, en sekt av ljusögda lärjungar som dyrkar och tolkar honom, missionerar hans budskap och försöker leva i hans efterföljd.

Men ingen blir profet i sin hemstad och ingen kallas frälsare av sin partner. Fru Tolstoj är skeptisk och fruktar mest att mästarens unga hangarounds ska försnilla hela hans gigantiska arv.

The last station befolkas av en av de kreddigaste rollistorna på länge. Tolstoj själv spelas av Christopher Plummer, hans hustru av Helen Mirren. James McAvoy och Paul Giamatti gör också sitt till att skapa en omisskännlig atmosfär av... bokdamm. För The last station är en film som med imponerande precision undviker att beröra. Den är ett kostymdrama med bara kostymer, inget drama, den skildrar starka känslor men aldrig äkta känslor.

Plummer spelar kung Lear och Mirren skriker, svimmar och krossar porslin men allt de lyckas med är att röra upp det där bokdammet en aning innan det på nytt lägger sig över Tolstojs, och filmens, grav. Faktum är att de hackande, svartvita journalbilderna på den riktige Leo Tolstoj som ackompanjerar eftertexterna är oändligt mycket mer gripande än 110 minuters spelfilm.

The last station

Regi & manus: Michael Hoffman. Manus efter Jay Parinis roman.

Royal.

Foto: Sebastian Edschmid. Musik: Sergei Yevtushenko.

I rollerna: James McAvoy, Christopher Plummer, Helen Mirren med flera.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Erik Helmerson