Barbro Björklund pratar om vidgad bröstkorg, bäckenbottenmuskulatur och hängande men inte passiva käkar. Hon säger att det är noga med vokalerna och hur man formar gommen och var man har tungspetsen.
– Man kan göra en enorm resa med klangarbetet. Det är så intressant hur man får en ren och varm ton som berör, säger hon.
Sång är livet för Barbro Björklund. I somras gick hon i pension från sin kantorstjänst i Uppsala domkyrkoförsamling. Då tog hennes efterträdare över Stefanoskören som Barbro startade för 38 år sedan. När en av körmedlemmarna frågade om hon kunde tänka sig att starta en ny kör där han kunde få sjunga var hon inte sen att haka på.
– Det ville jag gärna. Det är fantastiskt att få hålla på, säger hon.
Sagt och gjort. Vid årsskiftet startade Barbro Björklunds kammarkör. Under hösten har intresserade fått provsjunga och nu är 25 korister av olika kön och åldrar med. Någon annonsering har inte behövts.
– Det ger sällan effekt att annonsera. Folk pratar med varandra och söker sig till en kör för att de har någon kompis där som trivs, säger Barbro Björklund.
Behövdes det en till kör i körtäta Uppsala?
– Körer behövs väl alltid. Det är roligt att sjunga! Uppenbarligen fyller den ett behov eftersom det finns folk som söker till den och vill sjunga för mig, svarar hon.
Direkt efter pensioneringen blev Barbro Björklund erbjuden ett vikariat som körledare i Vänge kyrka och tackade ja.
– Jag blev väldigt glad för det. Att totalt klippa med musiken hade inte gått. Musik är livslusten. Det är så roligt att möta människor i musik, säger hon.
Särskilt fascinerad är hon av det sångtekniska. Operasångerskan Karin Ingebäck är Barbros sångcoach och har lärt henne mycket, liksom Eric Ericson som var hennes lärare på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
– Eric Ericson skapade det man kallar "det svenska körundret", med mycket huvudklang som bottnar ända ner i sittbenen. Öppet och varmt, ingen press. Han inspirerade oss mycket, säger hon.
Men sång handlar om mer än klang och muskulatur. Man ska sjunga om angelägna saker också, som man bottnar i. Då kan man beröra, menar Barbro Björklund.
– Framför allt ska det bara vara roligt att sjunga i kör. Människor som jobbar med helt andra saker gör ju det här på fritiden.
En kammarkör är inte större än att den kan sjunga "på kammaren". Men Barbro Björklund sätter inget tak.
– Jag är så lyckligt för alla som kommer och vill sjunga och utvecklas.