Butohdanskonstnären Su-En har sin bas i Almunge och är just nu aktuell med föreställningen Rapture på Dansens Hus i Stockholm.
Med två färska utmärkelser i ryggsäcken berättar hon om dansens rum, konstnärlig galenskap och spindelbett.
Det börjar dra ihop sig för torsdagens premiär på Dansens Hus och butohdanskonstnären Su-En möter mig på Stora Scenen. Hon är konstnärlig ledare för Su-En Butoh Company som har sin bas i Almunge och är mitt uppe i förberedelserna av dansföreställningen Rapture.
– Nu får man skörda frukterna av sitt slit, säger Su-En när vi sätter oss i salongen där de hundratals sittplasterna ännu gapar tomma.
Förutom föreställningen i Stockholm har hon nyligen mottagit två utmärkelser för sitt konstnärskap: Uchimura priset av Japanska International Theatre Institute, som delas ut till en person som genom sitt verk främjar japansk scenkonst, och Årets Corist av kulturtidskriften Cora, för förenandet av den japanska danskonsten butoh och svenskt feministiskt konstnärskap.
– Jag vill skapa plats för dansen som inte bara handlar om nyttoaspekten utan om att ge någonting till själen, säger hon.
I en jämförelse med Stockholm, där rummen för dansen är fler än i Uppsala, menar Su-En att hemstaden behöver utvecklas. Men att lämna Uppsala har aldrig varit ett alternativ.
– Uppsala är en konservativ stad men jag biter mig fast och jobbar för förändring, säger hon.
Idéerna till nya projekt kommer alltid när Su-En avslutar ett annat och så var även fallet med Rapture.
– Det fanns massor kvar efter Luscious och det här är det som inte fick plats där, säger hon och börjar berätta om Rapture, eller Hänryckning.
Visionen kommer ifrån mötet med tarantismen från 800-talets Italien. Det är folktron som berättar om hur ett bett av tarantulaspindeln förgiftade offret som behövde dansa sig ren.
– Jag kunde inte släppa bilden av att man blev biten av den där spindeln och så kom dansen, det är så rock’n’roll!
Förutom det egna danskompaniet har en ensemble tränats i butohdans genom workshops under ledning av Su-En. Inom butoh finns inga skolor utan läran går från lärare till elev genom generationer. På så vis förmedlas en essentiell del av läraren till lärlingen.
– De får ju den kroppen som jag har, man planterar in en kropp i nästa kropp och så fortsätter det, säger Su-En.
Hon själv var lärling till den kände butohdanskonstären Yoko Ashikawa som i sin tur är en länk till grundaren Tatsumi Hijikata.
För föreställningen på Dansens Hus fokuseras det på att arbeta med rummet, något som märks så här dagarna innan premiären. På scenens ena kortsida står den japanske blomsterkonstnären Junichi Kakizaki fullt upptagen med sina scenkonstverk där grunden består av vetestrån. Materialet har han och SU-EN plockat av en granne i Almunge.
På scenens motsvarande sida står Aki Onda vid sitt mixerbord. Han är kompositör och berättar att det italienska temat även har influerat musiken, men tar sig ett mer abstrakt uttryck. Längst bak på scenen står Johan Söderberg, ljusdesigner, bland lampor och strålkastare. I Rapture används cirka 300 lampor och 70 ljusmoment, men betraktaren kommer bara att uppfatta en bråkdel av de subtila, men ack så viktiga, förändringarna i ljussättningen.Under hela intervjun håller Su-En ett vakande öga på arbetet som fortgår på scenen.
Och just kontroll är ett begrepp som vi återkommer till. Hänryckningen tycks summera den konstnärliga dansen där man, som Su-En säger, tillåts bli galen.
– Konstnärlig galenskap gör att man kan gå in i helt andra existenser som man annars tycker är fel.
Och även om produktionen på Dansens Hus förutsätter organisation, så går Rapture i den kontrollerade galenskapens tecken.