Redan i sina första utställningar, separat såväl som i grupp, skrev Sara-Vide Ericson in sig i en målerisk, narrativ bildtradition inom svensk, främst kvinnlig samtidskonst. Med namn som Karin Mamma Andersson och Karin Broos var grunden och utgångspunkten för hennes konstnärskap redan lagd. Det handlar om en konst som återupprättar det klassiska figurativa måleriet genom att lyfta tekniken, oftast olja på duk eller pannå, från det föreställande planet till ett metaforiskt tillstånd där själva varseblivningen börjar vackla och man snart inser att detaljerna i det återgivna landskapet i all sin skenbara realism kanske även representerar något annat än det omedelbart iakttagna.
Visst kan det hos Sara-Vide Ericson handla om platsen, både som rum och som tillstånd, som närvaro och utgångspunkt för vidare rörelser i en annan dimension som har drag av abstraktion mer än av realistiskt narrativ. Så öppnar sig hennes i grunden platsspecifika målningar ofta till nya ”landskap” såväl yttre som inre, där de associativa möjligheterna är betydande.
I dag har Sara-Vide Ericson ett omfattande CV där både svenska och internationella utställningar och utmärkelser ingår. Senast uppmärksammades Sara-Vide Ericsons namn i hennes egenskap av jurymedlem i årets Vårsalong på Liljevalchs konsthall i Stockholm där man kunde ana hennes inverkan på det starka urvalet av just måleri.
När Sara-Vide Ericson nu bjudits in av Uppsalas stolthet, konstnärsmuseet Bror Hjorths Hus, har hon valt att visa för just denna utställning nyproducerade verk. I dessa dukar från 2017 och 2018 tycks de tidigare ofta förekommande mänskliga gestalterna, mestadels kvinnor, ha lämnat arenan tom och låtit konstnären arbeta ännu radikalare än tidigare med vatten, skog, växtlighet, himmel och speglingar i en kontext där den laddade frånvaron tycks fylla tomrummen med landskapets egen magi.
I de här målningarna lyckas Sara-Vide Ericson gång på gång skapa något alldeles obekant som genom hennes gestaltningar ändå tycks välbekant. Det är denna konstens märkliga egenskap som Sara-Vide Ericson nu tycks behärska på ett ännu mer övertygande sätt än hittills. Mästerverk som "Surface", "The Vanishing Point" och "The Grave" är lysande exempel på detta.
Allra bäst fungerar hennes måleri i de stora format som nu exponeras i Bror Hjorths Hus utställningsrum. Men även i de till omfånget mer blygsamma dukar som placerats bland husets egna samlingar avslöjas hennes goda handlag.