Fest för ögat pÄ Waldemarsudde

Den mytiska Sigrid Hjertén kommer att dra storpublik till Waldemarsudde. Gott sÄ. Sebastian Johans har sett en fin omlÀsning av en klassiker.

Sigrid Hjertén. Balillaparaden, Palermo, 1934.

Sigrid Hjertén. Balillaparaden, Palermo, 1934.

Foto: Göran Sehlstedt/Stadsmuseet i Stockholm

Konstrecension2018-02-15 06:00

Det Àr förstÄs ingen nyhet.

Men det Àr omöjligt att vandra runt i Waldemarsuddes brett uppslagna, mycket heltÀckande och vÀlgjorda presentation av Sigrid Hjertén utan att slÄs av hur levande hennes verk framstÄr i förhÄllande till vÀldigt mÄnga andra förgrundsfigurer ur den svenska modernismen.

HjertĂ©ns faktiskt mĂ€sterliga kolorism har inte bara lĂ€mnat maken Isaac GrĂŒnewalds en gĂ„ng sĂ„ hyllade konst i kölvattnet bakom sig, utan ocksĂ„ de flesta av sina generationskamrater.

Det Àr frestande att tÀnka att Hjertén i egenskap av kvinna inte sitter fast i sin tid pÄ samma sÀtt som manliga, i tiden ofta mer upphöjda, kolleger.

Och visst kan man pÄstÄ att det relativa utanförskap som genusmasken gav upphov till kanske gjorde det lÀttare, eller bara nödvÀndigt, att vara djÀrvare och bÀttre.

Men man kan ocksÄ nöja sig med att, den trots allt jÀmförelsevis vÀldigt inkluderade, Hjertén helt enkelt var modig nog att dra de intryck hon hÀmtade frÄn bland andra Henri Matisse lÀngre Àn de flesta andra.

Sigrid HjertĂ©ns konst har ofta tolkats och belysts utifrĂ„n de tragiska delarna av hennes liv, med mental ohĂ€lsa som tidvis förlamade henne och det sorgliga slutet i sviterna av en lobotomering i centrum. ”En mĂ€sterlig kolorist” har det uttalade syftet att lyfta fram konstnĂ€ren HjertĂ©n framför privatpersonens historia.

UtstĂ€llningskommissarie Görel Cavalli-Björkman gav redan i fjol ut den med rĂ€tta mycket uppmĂ€rksammade biografin ”Kvinna i avantgardet. Sigrid HjertĂ©n. Liv och verk”, och utstĂ€llningen Ă€r en utmĂ€rkt uppföljare som förstĂ„s med emfas förstĂ€rker Cavalli-Björkmans bild av en konstnĂ€r som oaktat sitt livs mörkersidor förmĂ„dda producera en rejĂ€l mĂ€ngd lysande mĂ„lningar.

PÄ Waldemarsudde fÄr vi följa Hjerténs tre perioder. FrÄn det blixtrande 10-talet med vackra, fÀrgrika, expressionistiska eruptioner av mondÀn modernism till det mildare, snÀppet mer realistiska 20-talet och vidare till ett egensinnigt och esoteriskt 30-tal.

De vĂ€ldigt exponerade och reproducerade bilderna frĂ„n 10-talet har blivit konstnĂ€rens signum, och som sĂ„ ofta nĂ€r det handlar om kĂ€nda och visade bilder Ă€r det överraskande roligt att se mĂ„lningarna i verkligheten, liksom befriade frĂ„n schablonen som man knappt medvetet bĂ€r i sitt bakhuvud. Det gĂ€ller i högsta grad för signaturbilder som ”AteljĂ©interiör” frĂ„n 1915, som i storlek och komplexa fĂ€rger aldrig görs riktigt rĂ€ttvis i tryck och pĂ„ skĂ€rmar.

Det Àr ocksÄ sÄ hÀr, det vill sÀga i den underskattade verkligheten, som det blir riktig tydligt hur sammanhÄllet Hjerténs konstnÀrskap faktiskt Àr. Den medvetna, vÀldigt vÄgade fÀrghanteringen gÄr igen i alla hennes faser och motiv.

Sigrid Hjertén drar sina fÀrger lite lÀngre Àn de flesta andra. DÀr en god mÄlare skulle nöja sig, tar Hjertén ett steg till och lÀgger in lite extra rött i nÄgon detalj eller klÀmmer in ett turkost streck i en himmel som plötsligt blir atmosfÀrisk.

I ett par exempel stĂ€lls HjertĂ©n mot sin make GrĂŒnewald. Det Ă€r relevant eftersom paret ofta gjorde variationer av samma motiv, och för att deras relation var ett pĂ„gĂ„ende samtal om skapande.

Men i sammanhanget blir det nÀstan rörande övertydligt hur mycket bÀttre Hjertén framstÄr idag.

I ett rum visas ocksĂ„ ett urval verk av sonen IvĂĄn GrĂŒnewald, som följde sina förĂ€ldrar och blev konstnĂ€r.

Just hÀr Àr det förstÄs intressant att se prov pÄ det svartvita, geometriskt sökande mÄleri som blev den sÄ ofta avbildade sonens försök till sjÀlvstÀndighet. Men det framstÄr ocksÄ med en smÀrtsam tydlighet att han inte nÄdde lika lÄngt som sina förebilder.

Hjerténs sena mÄleri Àr intensivt och fyllt av intensiva snabba linjer. Cavalli-Björkman vill se 30-talsverken som nÄgot av en höjdpunkt i Hjerténs konstnÀrskap och pekar pÄ att intensiteten i bilderna Àr beslÀktad med den hos Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill, med vilka hon delar sjukdomshistorik.

SjÀlv Àr jag inte sÀker pÄ att Hjerténs bilder blir intensivare i takt med hennes penselföring, men det Àr fint att se att fÀrgsÀkerheten gÄr igen i alla hennes faser.

”Sigrid HjertĂ©n – En mĂ€sterlig kolorist” Ă€r sammantaget en mycket fin omlĂ€sning av ett av det svenska 1900-talets mest centrala konstnĂ€rskap.

Om det bara inte lÀt sÄ otidsenligt skulle jag rakt av slÄ fast att utstÀllningen Àr en omistlig fest för ögat.

Konst

Sigrid Hjertén

En mÀsterlig kolorist

Waldemarsudde

PÄgÄr till 26 augusti

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!