Det är förstås ingen nyhet.
Men det är omöjligt att vandra runt i Waldemarsuddes brett uppslagna, mycket heltäckande och välgjorda presentation av Sigrid Hjertén utan att slås av hur levande hennes verk framstår i förhållande till väldigt många andra förgrundsfigurer ur den svenska modernismen.
Hjerténs faktiskt mästerliga kolorism har inte bara lämnat maken Isaac Grünewalds en gång så hyllade konst i kölvattnet bakom sig, utan också de flesta av sina generationskamrater.
Det är frestande att tänka att Hjertén i egenskap av kvinna inte sitter fast i sin tid på samma sätt som manliga, i tiden ofta mer upphöjda, kolleger.
Och visst kan man påstå att det relativa utanförskap som genusmasken gav upphov till kanske gjorde det lättare, eller bara nödvändigt, att vara djärvare och bättre.
Men man kan också nöja sig med att, den trots allt jämförelsevis väldigt inkluderade, Hjertén helt enkelt var modig nog att dra de intryck hon hämtade från bland andra Henri Matisse längre än de flesta andra.
Sigrid Hjerténs konst har ofta tolkats och belysts utifrån de tragiska delarna av hennes liv, med mental ohälsa som tidvis förlamade henne och det sorgliga slutet i sviterna av en lobotomering i centrum. ”En mästerlig kolorist” har det uttalade syftet att lyfta fram konstnären Hjertén framför privatpersonens historia.
Utställningskommissarie Görel Cavalli-Björkman gav redan i fjol ut den med rätta mycket uppmärksammade biografin ”Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk”, och utställningen är en utmärkt uppföljare som förstås med emfas förstärker Cavalli-Björkmans bild av en konstnär som oaktat sitt livs mörkersidor förmådda producera en rejäl mängd lysande målningar.
På Waldemarsudde får vi följa Hjerténs tre perioder. Från det blixtrande 10-talet med vackra, färgrika, expressionistiska eruptioner av mondän modernism till det mildare, snäppet mer realistiska 20-talet och vidare till ett egensinnigt och esoteriskt 30-tal.
De väldigt exponerade och reproducerade bilderna från 10-talet har blivit konstnärens signum, och som så ofta när det handlar om kända och visade bilder är det överraskande roligt att se målningarna i verkligheten, liksom befriade från schablonen som man knappt medvetet bär i sitt bakhuvud. Det gäller i högsta grad för signaturbilder som ”Ateljéinteriör” från 1915, som i storlek och komplexa färger aldrig görs riktigt rättvis i tryck och på skärmar.
Det är också så här, det vill säga i den underskattade verkligheten, som det blir riktig tydligt hur sammanhållet Hjerténs konstnärskap faktiskt är. Den medvetna, väldigt vågade färghanteringen går igen i alla hennes faser och motiv.
Sigrid Hjertén drar sina färger lite längre än de flesta andra. Där en god målare skulle nöja sig, tar Hjertén ett steg till och lägger in lite extra rött i någon detalj eller klämmer in ett turkost streck i en himmel som plötsligt blir atmosfärisk.
I ett par exempel ställs Hjertén mot sin make Grünewald. Det är relevant eftersom paret ofta gjorde variationer av samma motiv, och för att deras relation var ett pågående samtal om skapande.
Men i sammanhanget blir det nästan rörande övertydligt hur mycket bättre Hjertén framstår idag.
I ett rum visas också ett urval verk av sonen Iván Grünewald, som följde sina föräldrar och blev konstnär.
Just här är det förstås intressant att se prov på det svartvita, geometriskt sökande måleri som blev den så ofta avbildade sonens försök till självständighet. Men det framstår också med en smärtsam tydlighet att han inte nådde lika långt som sina förebilder.
Hjerténs sena måleri är intensivt och fyllt av intensiva snabba linjer. Cavalli-Björkman vill se 30-talsverken som något av en höjdpunkt i Hjerténs konstnärskap och pekar på att intensiteten i bilderna är besläktad med den hos Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill, med vilka hon delar sjukdomshistorik.
Själv är jag inte säker på att Hjerténs bilder blir intensivare i takt med hennes penselföring, men det är fint att se att färgsäkerheten går igen i alla hennes faser.
”Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist” är sammantaget en mycket fin omläsning av ett av det svenska 1900-talets mest centrala konstnärskap.
Om det bara inte lät så otidsenligt skulle jag rakt av slå fast att utställningen är en omistlig fest för ögat.