Hyllan som en gravsten, med dödskallen i nåltovad ull, är ett av konstverken på utställningen "Vad är jag värd" som handlar om huruvida konsthantverket kommer överleva eller dö.
Konstnären och konsthantverkaren Åsa Elmstam är utbildad silversmed och smyckeskonstnär på Konstfack. Men hon skulle aldrig vilja designa smycken i en större produktion. Inte ens om hon kunde ta riktigt bra betalt för smyckena.
– Vi i västvärlden lever i en fruktansvärd överkonsumtion så det finns ingen anledning att skapa något nytt. Därför är jag helt ointresserad av produkter som är trendkänsliga, som vi snabbt byter ut mot nya. Jag är klimataktivist och vi har allt vi behöver om vi bara tar hand om det.
Nu är Åsa Elmstam aktuell med utställningen "Hur mycket är jag värd?" på Kaleido, och intäkterna hon får för det är ett bra exempel på hur oviss konstnärens inkomster är. Hon kan tjäna allt från ingenting till vad en köpare är beredd att betala för ett verk – om någon köper konsten vill säga. Hur mycket hon tjänar i månaden kan hon därför inte svara på. Hon lyckas få ekonomin att gå ihop med tre barn tack vare att hon är kreativ både med utgifter och inkomster.
– Jag har knappt köpt något annat till mig själv än mat de senaste tio åren. Jag säljer saker som jag hittar i grovsoprum och stylar om. Om en inte jobbar för att konsumera – så behöver en ju inte lika mycket pengar.
På utställningen ”Vad är jag värd? kan den som vill köpa ett konstverk skriva in sin lön i ett datorprogram. Datorn räknar sedan ut konstverkets pris utifrån att konstnären och köparen ska ha lika hög lön.
Vad man är beredd att betala för konsthantverk och tiden konstnären lägger ner är något som engagerar henne, inte för att hon vill ha mer pengar utan för att hon tycker att människor får en skev blick på vad saker får kosta.
– Vi är vana att kunna köpa vad som helst för ingenting och inte ta något ansvar för sakerna. Man förväntar sig att en t-shirt kostar 50 spänn och glömmer att då är det någon annan människa som betalar med sina timmar och hälsa i något låglöneland. Min dotter frågade om hon fick gå och shoppa utan specifikt mål med en kompis och självklart sa jag nej. Vi kan inte ägna oss åt konsumtion som hobby utan att behovet av en produkt finns.
I utställningen "Vad är jag värd?" problematiserar Åsa Elmstam konstnärens ekonomiska verklighet. Utställningen pågår till och med 5 februari.
Utställningen "Vad är jag värd" består av en rad konstverk i olika material utan någon annan koppling till varandra än att de är tillverkade mestadels av sopor och återvunna material. Delar av färgerna hon använt har hon tillverkat av fibrerna i hennes barns tuschpennor, träfiberskivorna är spill från ett byggvaruhus.
Varje konstverk heter det antal minuter det tagit att tillverka dem. Den som vill köpa konstverken får skriva in sin lön i ett datorprogram som sedan räknar ut vad priset skulle bli på konstverket om Åsa Elmstam skulle få samma lön som köparen.
– Konsthantverk har så himla låg status jämfört med till exempel bildkonst som många kan betala stora summor för. Folk har en väldigt skev bild av vad konsthantverk har för värde. Galleriet tar ofta 50 procent av priset, sedan är det moms, skatt och materialkostnad. Få förstår hur lite vi tjänar.
Åsa Elmstamhar i detta konstverk använt spegelflisor från en tidigare utställning där hon gjorde speglar som rann i väg. Den utställningen handlade om att kunna se sig själv i spegeln med gott samvete i klimatkrisen.
Med sin utställning vill Åsa Elmstam få människor att förstå vad tid innebär i förhållande till pengar. Eftersom det går att köpa saker tillverkade i Kina för nästan inga pengar alls har viljan att betala för vad det kostar att tillverka konsthantverk i Sverige sjunkit. Hon vill även få folk att förstå att i framtiden behöver vi kunna laga kläder och möbler för vi kommer vara tvungna att leva mer hållbart.
– Men då finns det risk att ingen kan teknikerna längre, så vi måste ta vara på den här kunskapen.