Motstånd och öppna dörrar

Just nu pågår två utställningar i Grafikens hus i Mariefred. Cristina Karlstam känner både glädje och tveksamhet.

1 augusti 2013 11:58

Göra som man vill hette en uppmärksammad utställning i Tensta konsthall för en tid sedan. Dramatenchefen och konstnären Marie-Louise Ekman visade kända och mindre kända verk tillsammans med tre andra kvinnliga konstnärer.
Nu har delar av utställningen flyttats till Grafikens hus i Mariefred där den fått titeln Förförelsen och motståndets tryck. En av medutställarna i Tensta, den radikala nunnan Sister Corita Kent (1918-1986) är också representerad med några verk i Mariefred.

Samarbete mellan konstinstitutioner är ofta båda klokt och bra och kan inte minst i ekonomiskt trängda lägen medföra positiva effekter. Men i det här fallet känns ändå förflyttningen av en genomarbetad utställning till ett nytt sammanhang tveksam, allra helst som intrycket av den nya utställningen tyvärr är blekt och tunt.
Den gemensamma nämnaren för de båda i de flesta avseenden mycket olika personligheterna Ekman och Kent är ett samhälleligt engagemang som har sina rötter i det politiskt aktiva 70-talet. Båda har en utpräglat agitatorisk ton i sina verk, Corita Kent oftast med ett större allvar medan Ekman som vanligt kombinerar lekfull, medvetet vald barnslighet med ett tydligt socialt och politiskt syfte. Ekmans protester är huvudsakligen formulerade i bild, medan Carita Kent gärna arbetar med text och då ofta via citat. Både Rilke och Camus skymtar i hennes bilder.

Att återse Marie-Louise Ekmans klassiska Puss-bild Aftonsnabeln är givetvis alltid angenämt, även om den sortens provokativt uppfattade ironi i dag mest känns som lite bedagad underhållning. Likaså är det alltid stimulerande när konstnärer som Ekman citerar och blinkar åt kolleger i konsthistorien, vare sig det är Olle Baertling som apostroferas, eller Picasso och Dali. Ekman med sin uttalade feministiska attityd formulerar sig gärna med ironisk överlägsenhet just kring dessa berömda herrar i konstvärlden. Men här finns också bilder som snarare hör hemma i det svenska folkhemmet, med motiv som är minst lika ifrågasättande och ironiskt gestaltade.

Syster Carita Kent var inte bara en frispråkig och radikal nunna. Hon var också verksam som konstlärare vid ett amerikanskt college och ägnade sig även åt sitt eget bildskapande. Ett femtontal screentryck av henne visas i Mariefred. Det är bilder där texten är viktigare än den bildmässiga gestaltningen, och budskapet är uttryck för en antiauktoritär attityd till makthavare och samhället i stort och en lika stark opposition mot fattigdom och rasism.

Och visst kan man här spåra likheter med Ekmans engagemang, men av hennes spralliga infall syns inte någon motsvarighet hos Kent. Lite svårt är det att riktigt förstå varför de båda konstnärernas verk ska visas tillsammans.
 På Grafikens hus visas just nu också verk av Matti Kallioinen och Lisa Jonasson.  2008 installerades Matti Kallioinens skulpturala miljögestaltning på SLU. Med verket Det saftiga och fruktiga i Näringslandet fick Uppsala ett av sina mest originella offentliga verk, skapat av en ung konstnär med rötter i staden. Sedan dess har Kallioinens karriär bara pekat uppåt. Konsthuset i Uppsala (numera nedlagt) visade för något år sedan en fantasifull installation, och när Bonniers konsthall skulle arrangera sin tematiska fjolårsutställning Mer än ljud svarade Kallioinen för ett av de bästa bidragen.

Att tänka Kallioinens tredimensionella sätt att arbeta som grafik kan tyckas halsbrytande, men när han nu fått hedersuppdraget att ställa ut i Grafikens hus visar det sig att hans avancerade formspråk, som avstår från det mesta av föreställande representation, lämpar sig mycket väl för tekniken. I komplexa figurationer, de flesta abstrakta, leder konstnären betraktarens blick i utforskande av rummet och volymen, helt i linje med sina egna explicit formulerade avsikter.
I samband med Bonnierutställningen skrev Kallioinen om sin vilja att utforska ”hur synen förhåller sig till rummet”. Något som blir tydligt i hans grafiska arbeten, utförda som screentryck.

Matti Kallioinens medutställare, konstnären (och hustrun) Lisa Jonassons arbetssätt är lättare att förknippa med grafik, Jonasson har gjort sig känd genom sina bildcollage, bestående av detaljerade, utklippta former och figurer som kombineras i intrikata mönster.
Ofta har hennes collage fantasifulla, inte sällan utmanande titlar (Jonassons första arbeten som konstnär var oftast strängt textbaserade). I Grafikens hus visar hon nu bilder där några sådana små gestalter liksom förstorats upp och fått soloroller i enskilda färgstarka blad.

Därmed har den virtuosa klipptekniken och de komplexa bildcollagen bitvis gått förlorade, medan konstnären vunnit i fråga om tydlighet och styrka i uttrycket.
Utställningen är de båda konstnärernas första gemensamma. Och med den språkliga humor som de båda besitter har den fått den kluriga titeln Jag har öppnat en öppen dörr.
Sällan brukar redan öppnade dörrar leda till så spännande outforskade landskap som här.

KONST

Grafikens Hus, Mariefred
Förförelsens och motståndets tryck
Marie-Louise Ekman och
Sister Carita Kent
Tom 3/11

Jag har öppnat en öppen dörr
Matti Kallioinen och Lisa Jonasson
Tom 29/9

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Cristina Karlstam