Kopulerande dockor och odödliga filmstills

Cindy Sherman slåss mot sin egen monumentala betydelse. Med Untitled Horrors prickar Moderna museet av ett omistligt namn och bjuder på en behagligt vanvördig show.

28 oktober 2013 09:06

Med 69 svartvita klichéer ändrade Cindy Sherman konsthistorien. Det låter storslaget, kanske till och med överdrivet. Men det stämmer. Det går inte att tänka bort Shermans episka serie Untitled Film Stills ur den samtida konsten. I den berömda bildserien poserar Sherman själv som aktris i en noirdoftande b-filmsvärld, där allting känns bekant men ändå okänt. Det gäller förstås att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, och Cindy Sherman blev under 70-talets sista år den som mutade in den milda maskeringen som ett verktyg för att osäkra verkligheten.

Av bara farten visade hon hur kvinnorollen skapas och reproduceras och blev en omistlig förebild – eller åtminstone referenspunkt – för en stor del av den feministiskt orienterade konst som har skapats sedan dess. Dessutom monterade hon bort gångjärnen på den redan halvöppna dörr som skiljde populärkultur från finkultur och flyttade fram fotografiets positioner, vilket några decennier senare innebär att vi inte längre diskuterar om fotografiet kan vara konst eller inte, utan konstaterar att det är ett av de mest använda medierna.

Utan att överdriva särskilt mycket kan man påstå att det är omöjligt att hitta en bok om konstteori som är utgiven efter 1980 som inte använder Sherman som ett exempel. På det följer två saker. Dels att Shermans konst är öppen för en mängd tolkningar, och dels att det verkligen är på tiden att hennes konst visas i stort format på Moderna museet i Stockholm. Utställningen Untitled Horrors är ingen introduktion utan en rejäl presentation av förväntade verk av en konstnär som varje konstmuseum med självaktning vill ha visat.

Efter genombrottet sökte sig Sherman vidare genom kulturella lager av representation. Porr, skräck och äckel är givna referenser, liksom historiemåleri och reklam. Förvridna dockor och knullande kroppsdelar i plast, ruttnande matrester och clowner som på ett stereotypt men realistiskt vis får representera allt som är otäckt hör till hennes mer kända motiv. På Moderna museet får betraktaren, förstås utgående från Film Stills, vandra in i ett konstnärskap som blir mörkare och mörkare (vilket dessutom understryks av ett ovanligt dunkelt ljus som jag ställer mig lite tvekande till). Det syns att konstnären själv har varit involverad i hängningen som är befriande vanvördig i sitt sätt att utan röda trådar blanda motivsfärer och perioder.

I jämförelse med de coola, estetiskt oklanderliga filmbilderna framstår Shermans senare arbeten som en orgie i effekter. Men å andra sidan har hon konsekvent höjt tonen och ska ha heder av att hon inte bara surfat på sitt stora genombrott. Man bör också komma ihåg att Sherman är en utpräglat amerikansk konstnär, som i första hand riktar sig till sin amerikanska samtid. Liksom den besläktade kollegan Paul McCarthy har Sherman gång på gång lyckats uppröra sin hemmapublik och flera verk som i en europeisk kontext kan avfärdas med en axelryckning kan inte ens visas på stora amerikanska museer där en fundamentalistisk kristendom på fullt allvar är en faktor att förhålla sig till.

Jag skulle önska att jag kände mig mer golvad av Untitled Horrors än jag faktiskt gör. Men i gengäld var det länge sedan jag steg in i ett rum och mötte så många bilder som har betydelse både i den allmänna bildströmmen och i min egen inre bildbank. Cindy Sherman kommer ingen förbi.

KONST

Untitled Horrors
Cindy Sherman
Moderna museet
Pågår till 19 januari

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sebastian Johans