I En ny blÄ bok frÄn 1908 begick August Strindberg ett förhÄllandevis omsorgsfullt karaktÀrsmord pÄ sin gamle vÀn Carl Larsson, som han beskrev som en förljugen horkarl som bedrog publiken genom att stÄndigt mÄla den nationalromantiska familjelyckan tillsammans med Karin och barnen pÄ Sundborn. NÀr Carl Larsson fick boken i sina hÀnder tappade han fattning och spenderade kvÀllen genom att oroligt gÄ upp och ner för gatorna i centrala Stockholm med en kniv i fickan för att hitta och göra upp med sin före detta kamrat.
NĂ€r Carl Larsson portrĂ€tterade Strindberg nĂ€stan tio Ă„r tidigare var de emellertid fortfarande sĂ„ta vĂ€nner, och den frontala kolteckningen med smĂ„ inslag av fĂ€rg hör till Larsson bĂ€sta arbeten och hjĂ€lpte honom att hitta en portrĂ€ttstil som han anvĂ€nde för att fĂ„nga en lĂ„ng rad mingelbröder och â systrar i tidens kulturelit. I det ombyggande
Nationalmuseums första exilutstĂ€llning pĂ„ Konstakademien, Carl Larsson â vĂ€nner och fiender, fĂ„r StrindbergportrĂ€ttet agera den kanske tydligaste fienden i viss konkurrens med nĂ„gra bilder dĂ€r Carl Larssons far, med vilken han hade en utomordentligt problematisk relation, stĂ„r modell.
Det Àr ovÀntat uppfriskande att se den sönderkramade Carl Larsson intrÀngd i Konstakademiens förhÄllandevis trÄnga salar. Det kÀnns att utstÀllningskommissarien Martin Olin har arbetat hÄrt med att fÄ till en tÀt men inte kvÀvande hÀngning. NÄgra vÀggar i olika fÀrger och ett par smÄ men effektiva stationer med tidsenliga möbler och annan kuriosa lÀttar upp intrycket.
UtstÀllningen betar hyfsat kronologiskt igenom Carl Larsson produktion, och börjar i ett utsökt men Älderdomligt portrÀtt av Wilhelmina Holmgren, Larssons första stadiga partner som dog i barnsÀng, frÄn tiden innan han lÀmnade studierna pÄ Konstakademien för bohemliv i Paris. Och slutar, lika sjÀlvklart, i en skiss till den vÀldiga Modvinterblot som pryder trapphallen pÄ Nationalmuseum. En cirkel sluts, bÄde för Carl Larsson och för utstÀllningen. DÀremellan blir det ett trevande i olika stilar i Paris, ett halvdant friluftsmÄleri och idylliska drömmar om 1700-talet innan alla bitar faller pÄ plats och Larsson hittar sin, faktiskt ganska magnifika, konturlinje och fÄr ett stort genomslag som mÀnniskoskildrare. PortrÀtt av vÀnner, viktiga mecenater, tjÀnstefolk och nÀrstÄende dyker upp i alla skeden av Larssons liv. Att se och avbilda varandra betydde naturligtvis mycket mer Àn bara den mÄlning som processen resulterade i. En lagom idealiserad Ätergivning av en mecenat eller mecenatens barn var förstÄs ett sÀtt att skapa och förstÀrka en relation. De Äterkommande bestÀllningsportrÀtten av tidens författarelit och tongivande kulturpersonligheter, som Lagerlöf, Oscar Levertin och Nationalmuseichefen Ludvig Looström cementerade Carl Larssons egen position i den inre kretsen.
Roligast blir Carl Larssons fruktlösa försök att fÄ till den högt beundrade vÀnnen Anders Zorn, som i Äterkommande försök fÄr den annars sÄ sÀkra linjemannen ur balans. Han vill sÄ gÀrna imponera men blir i stÀllet försiktig, opersonlig och slÀtstruken. Brevbilder, karikatyrer och smÄ teckningar som söker nya perspektiv Àr andra finstilta höjdpunkter.
Med exilen under den pĂ„gĂ„ende renoveringen, som berĂ€knas vara klar 2017, hoppas Nationalmuseum hitta nya, mer samtida sĂ€tt att arbeta. PĂ„ Konstakademien laborerar man bland annat med utökade öppethĂ„llningstider för att se om det kan locka nya mĂ„lgrupper. Det Ă€r en rimlig ambition, och nĂ€r Museet Ă€r tillbaka i sina gamla lokaler hoppas jag att det schablonmuseala perspektivet inte ska vara fullt sĂ„ dominerande som det varit hittills. De smĂ„ appendixutstĂ€llningar med samtida kommentarer som har följt med nĂ„gra av museets större satsningar de senaste Ă„ren har varit bra och nĂ„got liknande borde kunna fĂ„ en mer sjĂ€lvklar plats i verksamheten. Carl Larsson â vĂ€nner och fiender Ă€r en bra början, som utan att pĂ„ nĂ„got sĂ€tt skaka fundamenten kĂ€nns drabbad av en behaglig vanvördnad.