Förvånansvärt piggt av nationalmålaren

Självmedveten och beräknande eller familjekär idealist? Sebastian Johans har sett en förvånande pigg utställning med den nötta nationalmålaren Carl Larsson.

27 juni 2013 11:02

I En ny blå bok från 1908 begick August Strindberg ett förhållandevis omsorgsfullt karaktärsmord på sin gamle vän Carl Larsson, som han beskrev som en förljugen horkarl som bedrog publiken genom att ståndigt måla den nationalromantiska familjelyckan tillsammans med Karin och barnen på Sundborn. När Carl Larsson fick boken i sina händer tappade han fattning och spenderade kvällen genom att oroligt gå upp och ner för gatorna i centrala Stockholm med en kniv i fickan för att hitta och göra upp med sin före detta kamrat.

När Carl Larsson porträtterade Strindberg nästan tio år tidigare var de emellertid fortfarande såta vänner, och den frontala kolteckningen med små inslag av färg hör till Larsson bästa arbeten och hjälpte honom att hitta en porträttstil som han använde för att fånga en lång rad mingelbröder och – systrar i tidens kulturelit. I det ombyggande

Nationalmuseums första exilutställning på Konstakademien, Carl Larsson – vänner och fiender, får Strindbergporträttet agera den kanske tydligaste fienden i viss konkurrens med några bilder där Carl Larssons far, med vilken han hade en utomordentligt problematisk relation, står modell.

Det är oväntat uppfriskande att se den sönderkramade Carl Larsson inträngd i Konstakademiens förhållandevis trånga salar. Det känns att utställningskommissarien Martin Olin har arbetat hårt med att få till en tät men inte kvävande hängning. Några väggar i olika färger och ett par små men effektiva stationer med tidsenliga möbler och annan kuriosa lättar upp intrycket.

Utställningen betar hyfsat kronologiskt igenom Carl Larsson produktion, och börjar i ett utsökt men ålderdomligt porträtt av Wilhelmina Holmgren, Larssons första stadiga partner som dog i barnsäng, från tiden innan han lämnade studierna på Konstakademien för bohemliv i Paris. Och slutar, lika självklart, i en skiss till den väldiga Modvinterblot som pryder trapphallen på Nationalmuseum. En cirkel sluts, både för Carl Larsson och för utställningen. Däremellan blir det ett trevande i olika stilar i Paris, ett halvdant friluftsmåleri och idylliska drömmar om 1700-talet innan alla bitar faller på plats och Larsson hittar sin, faktiskt ganska magnifika, konturlinje och får ett stort genomslag som människoskildrare. Porträtt av vänner, viktiga mecenater, tjänstefolk och närstående dyker upp i alla skeden av Larssons liv. Att se och avbilda varandra betydde naturligtvis mycket mer än bara den målning som processen resulterade i. En lagom idealiserad återgivning av en mecenat eller mecenatens barn var förstås ett sätt att skapa och förstärka en relation. De återkommande beställningsporträtten av tidens författarelit och tongivande kulturpersonligheter, som Lagerlöf, Oscar Levertin och Nationalmuseichefen Ludvig Looström cementerade Carl Larssons egen position i den inre kretsen.

Roligast blir Carl Larssons fruktlösa försök att få till den högt beundrade vännen Anders Zorn, som i återkommande försök får den annars så säkra linjemannen ur balans. Han vill så gärna imponera men blir i stället försiktig, opersonlig och slätstruken. Brevbilder, karikatyrer och små teckningar som söker nya perspektiv är andra finstilta höjdpunkter.

Med exilen under den pågående renoveringen, som beräknas vara klar 2017, hoppas Nationalmuseum hitta nya, mer samtida sätt att arbeta. På Konstakademien laborerar man bland annat med utökade öppethållningstider för att se om det kan locka nya målgrupper. Det är en rimlig ambition, och när Museet är tillbaka i sina gamla lokaler hoppas jag att det schablonmuseala perspektivet inte ska vara fullt så dominerande som det varit hittills. De små appendixutställningar med samtida kommentarer som har följt med några av museets större satsningar de senaste åren har varit bra och något liknande borde kunna få en mer självklar plats i verksamheten. Carl Larsson – vänner och fiender är en bra början, som utan att på något sätt skaka fundamenten känns drabbad av en behaglig vanvördnad.

FAKTA:

Carl Larsson
Konstnären Carl Larsson levde 1853–1919. Han fick stor framgång med sitt friluftsmåleri på 1880-talet, men efter 1885 inriktade han sitt måleri på konst i miljö. Larssons största uppdrag var freskerna för Nationalmuseums trapphall, där han skildrade konstens utveckling i Sverige från Ehrenstrahl till Sergel. Han arbetade även med porträtt. År 1883 hade Larsson gift sig med konstnären Karin Bergöö, och familjen blev en viktig motivkrets. Inredningen av hemmet i Sundborn, blev vägledande för generationer av svenskar.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sebastian Johans