En bok till kaffet

Det går bra för Sigtunakonstnären Cecilia Levy just nu. Hon deltar i Nationalmuseums pågående vandringsutställning ”Slow art” och har dessutom fått en beställning på ett stort offentligt verk till den nya huvudentrén på Karolinska sjukhuset. När man ser utställningen ”Flux – i ständig förändring” på Keleido är det lätt att förstå varför.

Cecilia Levy ger gamla böcker ett nytt liv som gåtfulla objekt och skulpturer. Boksidorna klipps i bitar och limmas ihop på nytt. Återuppståndna som någonting annat. Orden finns fortfarande kvar, och ibland har de betydelse också i det nya sammanhanget. Ett ord som blinkar fram och blir tydbart i massan av klippta bitar är en tacksam effekt. Men det är inte bara orden det handlar om. Det gulnande papperets fysiska egenskaper är minst lika viktiga. De berättelser som har bott i böckerna finns emellertid kvar och kanske är det därför skulpturerna blir så lockande. Det är nästan som om böckerna förädlats och inte förstörts, som om de har hittat ett sammanhang där de inte är beroende av en nyckfull läsare.

Stora frökapslar eller kokonger, skålar, koppar och stövlar. Ibland under kupor av glas, men oftast liggande i egen naket majestät och mycket svåra att låta bli att pilla på. Det är väldigt spännande att se att det tunna materialet blir så påtagligt och känns så tungt. Om man är klåfingrig och inte kan hålla sig från att röra verken blir man förvånad över en stor skål med ett kraftfullt uttryck liksom skälver till som om den vore en fjäder på väg att gripas av vinden.

Tyvärr är den lilla utställningen ruggigt överhängd, vilket är en smula förvånande eftersom objekten i sig är så känsligt utförda. En tredjedel av verken hade varit mer än nog. Cecilia Levys suggestiva origami kräver rum.

En motsvarande specialinriktning hittar man på Galleri 1, där Isa Dahlin visar textila bilder utförda i damastteknik. Väldiga skyskrapor som nästan är reducerade till siluetter och mer optiskt utforskande mönster dominerar utställningen, och passar också väldigt bra med damastvävens nästan reliefartade effekt. Det är alltid behagligt att se en uråldrig hantverksteknik som behandlas med skicklighet och entusiasm, och får ett slags samtida relevans. Också här skulle helheten dock vinna mycket om antalet visade verk var mindre.

Mer spretigt blir det på Åhuset, där 17 konstnärer från föreningen Gävle Konstgrafiker är på besök. Här sticker uttrycken åt alla möjliga håll, och det är också den stora behållningen med utställningen. Grafiken är ett fantastiskt medium – tillgängligt, varierat, lätt att konsumera och förhållandevis ofta väl utfört. Det är inte utan att man skänker en tanke till det nedbrunna Grafikens hus i Mariefred och hoppas att de ska lyckas återuppbygga verksamheten.

Gävle Konstgrafiker visar prov på klassiska etsningar, torrnål, kartongtryck och serigrafi. För att bara nämna några tekniker. Påfallande ofta kombineras dessutom flera olika tekniker, vilket ger ett piggt intryck. Screentryck möter exempelvis både broderi (Malin Wikström) och emalj (Pamela Törn Skoglund) i trevliga utföranden. En höjdpunkt är Margareta Danhards ”Harsa 7.5 en”, ett verk i blandteknik som söker det tredimensionella. Anna Carin Landelius imponerar också med en serie bilder i torrnål som osentimentalt återger tandborste, hårborste och några anonyma avlopp i olika handfat. Här finns ett sökande, konceptuellt perspektiv som man inte ser så ofta när det handlar om grafik.