Håkan Blomqvist visar film på hantverksprocessen.
– Man står och håller andan och lägger med pincett – det är därför vi inte låter någon bjudas in till att betrakta, säger Karin Westman om den känsliga process som krävs för framställandet av deras unika typ av glaskonst.
De är glaskonstduon som genom konsten tagit sig runt världen. USA, Japan och Indien – för att inte nämna Europa. Håkan Blomqvist och Karin Westman har sin ateljé i Ekeby. Deras metod för framställande av sina större konstglasfigurer, de så kallade "väktarna", tarvar både nerver och muskler.
Det är inget snabbt jobb. De jobbar med hårt packad sand som skiktas. Sedan kan konturer skapas i sanden som senare avgör glasets utformning. Men allt kan raseras lätt, och då får man kassera rubbet. När, och om glaset klarat sig genom denna första fas behöver det bearbetas – borstas, slipas och oljas.
– Jag kan inte slipa eftersom jag är för klen, konstaterar Karin.
En väktare väger sju kilo och är trettio centimeter stor. Inte helt lätt att handskas med. Där har de hjälp av att jobba i par. Att de jobbar med glas kommer sig av den lyckliga slumpen att Håkan ledsnade på trä, som han jobbade med innan.
Två orange väktare, exempel på Blomqvist och Westmans kanske främsta signum.
– Jag tröttnade på trä helt och hållet. Jag var tvungen att hitta på något annat. Då var jag 50 bast. Först försökte jag hitta något jobb, men det gick sådär. Då gick jag en helgkurs i fusing, en teknik för att med värme smälta samman glas. Jag tyckte det var så jävla roligt.
Plötsligt gick Håkan och förälskade sig i ett nytt medium. Nu gällde det bara att få med Karin på glaståget.
– Jag bestämde mig i Göteborg och efter två dagar var Karin med på tåget.
– Vi hade redan tidigare jobbat lite gemensamt, säger Karin som skrattar åt hur lätt hon lät sig övertalas den gången för drygt två decennier sedan.
Förhållanden är också en konst. Att kombinera konstnärskap ovanpå det, innebär det dubbel konst? Tydligen inte, tvärtom har det för dem inneburit en räddning.
– Det har gått väldigt bra. Vi jobbar sida vid sida. I och med glaset började vi göra allt tillsammans. Det har varit det bästa för att undvika att skiljas. Vi har berikat varandra, skrattar Karin.
Konstglas signerat Karin Westman och Håkan Blomqvist.
– Det är livsbejakande. Kör man fast så har Karin kommit med någon liten grej och så kommer man vidare, säger Håkan.
De har båda jobbat i en rad olika medier: trä, sten, textil och måleri. Att glasmediet verkar ha haft störst attraktionskraft på Karin och Håkan beror framförallt på hur den internationella konstvärlden reagerade.
– Plötsligt blev vi ombedda att ställa ut i New York. I två års tid ställde vi ut där. På vernissagen kom Jeff Koons och Nane Annan, Kofi Annans fru, berättar Karin.
– Vi blev triggade att höja ribban i och med utställningen på Manhattan. Tack vare detta blev vi också inbjudna till Swedish American Museum i Chicago, där ställde vi ut på 300 kvadratmeter. Och senare även Seattle. Seattle är alla glasarbetares gudsstad, säger Håkan.
Hur skiljer ni er åt?
– Håkan gillar när det går snabbt, jag är mer långsam. Generellt är han en person som går genom en dörr, fastnar med tröjan och river sönder den bara av farten. Jag går genom en dörr, fastnar med tröjan, stannar till och lirkar mig loss.
Var befinner sig konstglas idag, är det trendande?
– Jag vet inte hur det är nu. Jag vet att Bertil Vallien har klagat på att det är svårt att ställa ut. Vi säljer på varenda utställning, utan att skryta, säger Karin.