Det fyra meter höga konstverket "Ekhjärta" i Sunnersta är tänkt att bli ett landmärke mellan kyrkan och Coopbutiken.
Sunnerstas nya landmärke, konstnären Johan Paalzows skulptur "Ekhjärta", är ett aktuellt exempel på offentlig konst som väcker debatt. Ändå är skulpturen varken komplett eller invigd ännu. Det räckte med en modell för att kommentarsfälten härom året skulle börja fyllas av negativa omdömen.
Just nu står enbart den två meter höga stammen på plats mellan Sunnersta kyrka och Coop. I februari ska den lika höga kronan monteras. Just det – stam och krona, inte fot och hatt. "Ekhjärta" är nämligen ingen svamp, utan ett träd. Johan Paalzows utgångspunkt har varit den urgamla Kungseken som stod vid Flottsund, strax söder om Sunnersta.
Den kritik som hörts från Sunnerstabor går i korthet ut på att det totalt fyra meter höga och färgstarka konstverket blir väl iögonfallande, att materialet (aluminium, polyester och plast) är felvalt och att placeringen inte är optimal. Konstverket invigs officiellt i april.
"Tecken" dansade i Slottsbacken en sommar för 25 år sedan. Där fick det 13 meter höga T:et inte stå kvar. Inte heller i Källparken var verket välkommet, utan flyttades till en kulle vid Röborondellen i norra Uppsala.
Debatten känns igen från striden om ett av Uppsalas verkliga landmärken inom offentlig konst – Lenny Clarhälls 13 meter höga skapelse "Tecken". Hösten 2000 fick konstverket sin nuvarande placering på en kulle vid Röborondellen i stans norra utkanter. Då hade frågan om var verket egentligen borde stå debatterats i ett par år.
"Tecken" placerades först i Slottsbacken, som en del av en tillfällig utställning sommaren 1998. Där fick det T-formade konstverket inte stå kvar permanent, även om vissa tyckte att det var en bra idé.
– Det blev en intensiv debatt där många ansåg att skulpturen störde den klassiska Uppsalamiljön, mindes Lenny Clarhäll i en UNT-intervju 2020.
Kulturnämnden beslutade att "Tecken" i stället skulle placeras i Källparken i Sala backe. Beslutet stötte dock på patrull i Vaksala kommundelsnämnd. Det slutade med att konstverket transporterades till den ganska undanskymda platsen nära Röborondellen.
Konstnären Meta Isæus installation "Bordet och ordet", tänkt att stå på Domkyrkoplan, kom aldrig längre än till skisstadiet.
Att placeringen av ett konstverk kan vara känslig visar också det infekterade bråket om konstnären Meta Isæus installation "Bordet och ordet" 2017. Det platsspecifika verket skulle stå på Domkyrkoplan, alltså den stora, öppna platsen framför Uppsala domkyrka.
Verket var en gåva från dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén och kyrkostyrelsen till Uppsala domkyrka inför 500-årsfirandet av reformationen. Glädjen över presenten var måttlig.
– Det här är inte någonting som församlingen vill ha. Det är en gåva som ingen har frågat efter, som inte fyller någon vettig funktion och som kostar fyra miljoner. Ingen jag mött tycker att det här är en bra idé, sade Magnus Åkerman, ledamot i Domkyrkans församlingsråd, till UNT.
Även Kyrkorådet sade tack, men nej tack. Antje Jackelén tog beskedet med fattning men konstaterade samtidigt en smula syrligt att "detta konstverk utanför vår rikshelgedom hade varit en tillgång för långt fler än dagens församlingsbor i Uppsala".
Erik Krikortz väggmålning på markvärmecentralen i Carolinabacken fick stenhård kritik när den avtäcktes 2015.
Ändå var "Bordet och ordet"-striden bara en krusning på Svandammens yta jämfört med konstkriget i Carolinabacken. Det började på hösten 2015 när utformningen av Erik Krikortz ”Väggmålning, Berlin” stod klar.
Konstnären hade utgått från en muralmålning hemmahörande i DDR. För vissa debattörer framstod motivet som en hyllning till den kommunistiska diktaturen. För andra var det tydligt att människorna på målningen på markvärmecentralen i Carolinabacken var ofria och befann sig bakom galler.
Hur många spaltmeter nyhetsartiklar, ledare, debattexter och insändare det blev i UNT är oklart. Desto tydligare är att flera politiker kastade alla högstämda ord om "armlängds avstånd till kulturen" överbord.
Allra längst gick dåvarande kommunalrådet Stefan Hanna (C). Hösten 2018 täckte han över väggmålningen med en vit presenning. Ovanpå placerade han plywoodskivor som han sprejade ordet "Frihet" på. Centerns partiledning svarade med att ta Hanna i örat och kallade tilltaget för oacceptabelt.
Jan Svennungssons 19 meter höga "Den tionde skorstenen" går inte att missa om man befinner sig i Tegnérparken i Luthagen.
Fullt lika infekterad blev inte striden om Jan Svenungssons "Den tionde skorstenen" som också invigdes 2015. En hel del Luthagsbor surnade ändå till när de ett par år tidigare fick veta ett en 19 meter hög skorsten skulle resas i Tegnérparken. Många av de närboende kände sig överkörda av kommunen.
– Det här har hanterats på samma sätt som alla konstnärliga gestaltningar. Vi frågar aldrig folk om tillstånd eftersom vi inte har direktdemokrati i de här frågorna. Det går att diskutera om det är bra eller dåligt men det är så beslutsgången ser ut. Det är kulturnämnden som har i uppdrag att fatta beslut om offentlig konst, kommenterade kulturdirektören Sten Bernhardsson.
"Djungeln vaknar" av Gunnar Nylund står kvar på Campus Ultuna. Den kritiserade målningen är nu kompletterad med ett modernt konstverk.
Konstnären Gunnar Nylunds målning "Djungeln vaknar" från 1946 är ett annat verk vars innehåll skapat debatt. Tavlan står sedan 1977 på Sveriges Lantbruksuniversitet. För några år sedan var målningen på väg att tas bort eftersom den ansågs kunna väcka anstöt vid internationella besök. Kritiken handlade om att det går att tolka in koloniala och rent av rasistiska motiv i verket.
SLU-ledningen ändrade sig dock och behöll "Djungeln vaknar". Verket kompletterades med informationstext samt ytterligare ett konstverk, Johanna Karlssons "Växt" från 2007, vilket ansågs skapa balans.
"Apollon och Dafne" av Mikael Richter har ända sedan invigningen år 2000 skapat debatt (Verket är beskuret på detta foto).
Även på Uppsala universitet har konststrider rasat. Mikael Richters rörliga vägginstallation "Apollon och Dafne" på Ekonomikum har av kritiker kallats "våldtäktskonst", medan andra sett verket som "en lekfullt gestaltad myt". Verket kom på plats 2000. Sedan dess har debatten då och då bubblat upp, senast 2015.
I dag, åtta år senare, berättar Peter Götlind, intendent på Ekonomikum, att maskineriet kärvar och att verket inte fungerar som tänkt. Det motiv som nu visas är inte heller det ursprungliga, där en naken Apollon med erigerad penis ses jaga en lika naken Dafne. Som ett svar på kritiken skapade nämligen Mikael Richter för flera år sedan ett alternativt verk med ombytta roller: Dafne jagar Apollon.
Tillkomsten av Bror Hjorths skulptur "Näckens polska" blev en av stadens klassiska långbänkar. Först 16 år efter att konstnären fått uppdraget kunde konstverket invigas.
Avslutningsvis ett konstverk som det är svårt att komma runt i en inventering av konst som skapat dålig stämning. Det handlar förstås om Bror Hjorths skulptur "Näckens polska" framför den tidigare stationsbyggnaden.
Bror Hjorth fick uppdraget redan 1951, men det kom att dröja ända till 1967 innan den sex meter höga bronsskulpturen stod på plats. Den utdragna processen berodde bland annat på utformningen av Näckens könsorgan, vars storlek och antydan till erektion vållade svår beslutsvånda.