När Jonas Nilsson var barn plockade hans föräldrar mycket bär. Det var urtrist för en femåring, så han placerades på en sten med ett skissblock i händerna. I naturen hittar han fortfarande sina motiv. Han gör alltid gör ett morgonbesök vid Kungsängen på vägen mellan hemmet i Sävja och ateljén i Luthagen.
Ateljén ligger i en källarlokal på Tegnérgatan. Vid första anblick kan den tyckas kaotisk, men för konstnären själv finns det en ordning. Han har olika stationer där han jobbar med skisserna, akvarellerna och oljemålningarna. Vänsterhänt. Flera projekt är igång samtidigt. De flesta av tavlorna föreställer fåglar.
– Fåglarna rör sig runt oss hela tiden. Vi stöter på dem dagligen. En pilfink på väg till bussen. En talgoxe på fågelbordet. Vi lever i symbios med fåglarna, säger han.
Redan som 17-åring kunde Jonas Nilsson försörja sig på sin konst.
– Jag råkade träffa rätt människor från början, konstaterar han.
Nämligen Bo Kyller, som drev Galleri Dombron bredvid Upplandsmuseet. Jonas Nilsson var bara 14 år när han gick in där och visade några akvareller. Bo Kyller tog med några av dem i en samlingsutställning.
– Hade jag gått till något annat galleri tror jag inte jag fått chansen så tidigt, säger Jonas Nilsson.
Tre separatutställningar hann han med på Galleri Dombron innan han upptäcktes av fler gallerier. I slutet av 80-talet och början av 90-talet deltog han flera gånger i utställningen Birds in Art, på Leigh Yawkey Woodson Art Museum i Wausau, Wisconsin.
– De väljer ut tio procent av alla inskickade bidrag från hela världen. Jag var 22 år och yngst någonsin, berättar han.
Jonas Nilsson växte upp som ensambarn i Valsätra i södra Uppsala. Hans mamma arbetade som psykolog och hans pappa som kirurg.
– Mamma var konstnärlig och den som introducerade mig för akvarell, berättar han.
I skolan var favoritämnet förstås bild, särskilt på högstadiet. Valsätraskolans bildlärare Mats Linder inspirerade. Hans dörr stod alltid öppen och han tog med några särskilt intresserade elever till Stockholm och visade dem Bergs, konstfack och andra konstskolor.
– Det är viktigt med förebilder, säger Jonas Nilsson.
Den allra största förebilden var konstnären Gunnar Brusewitz. Hans enkla sätt att lösa komplicerade problem imponerade.
– När jag var ung tittade jag mycket på hans målningar och min första utställning var starkt präglad av hans stil. Men efter ett tag måste man bryta med sina förebilder och berätta sina egna historier på sitt eget bildspråk, säger Jonas Nilsson.
Som 14-åring träffade han Gunnar Brusewitz en gång.
– Det var jättestort. Jag visade honom några bilder och fick kritik. Han tyckte att någon bild var rörig och sa att jag skulle förenkla och inte överarbeta, berättar han.
En annan förebild var Anders Zorn.
– Han är en fantastisk målare och den jag dissekerade rent tekniskt.
Jonas Nilsson har jobbat mycket med att hitta en balans mellan det abstrakta och det realistiska. Djuren i hans målningar är knivskarpa, ändå kallar han sin stil impressionistisk.
– Jag målar inte ut varenda detalj utan lämnar åt hjärnan att tolka, säger han.
Tröttnar du aldrig på att måla?
– Det är klart att jag har perioder när jag inte är så inspirerad som jag skulle önska. Det har man oavsett yrke. Men jag känner aldrig att jag är färdig. Jag har alltid lust att göra nya saker. Jag är på upptäcktsresa, svarar han.