Självporträtt av Christopher Williams. Hans konstverk är skildringar av det gränsland han lever i med sin sjukdom, epilepsi som beror på en godartad tumör i hans vänstra hjärnhalva.
Konstnären Christopher Williams föddes 1977 som ett "bonusbarn", nummer tre av det tvillingpar som var förväntat. När han var sju år när han fick sitt första epileptiska anfall. Då var han helt ensam och efteråt var han så livrädd för att han inte förstod vad det var att han inte berättade för någon vad som hade hänt.
– Sedan barndomen har jag levt i ett gränsland mellan liv och död, mellan normalitet och handikapp, mellan aktivitet och handlingsförlamning. Jag fick höra att jag skulle leva i max 42 år, en gräns jag passerat sjukdomen till trots, säger han.
Christopher Williams grundar sina målningar med sprejfärg och målar sedan med pensel ovanpå.
Som gitarrist har Christopher Williams då och då spelningar bakom andra artister på ställen som Stampen och Fashing i Stockholm. I USA har han spelat med flera kända artister som exempelvis Alicia Keys.
Han kommer från Brooklyn, New York, men har bott i Stockholm i 15 år. Nu har han ateljé i Hospitalet i Ulleråker och snart går flytten till Uppsala även privat. Från USA har han en magisterexamen i konstterapi och en kandidatexamen i illustration. Han är även utbildad Tillämpad beteendeanalytiker (TBA) som handlar om hur vi påverkas av vår omgivning och hur denna kunskap kan användas för att skapa utveckling och livskvalitet. Under många år har han arbetat med människor med svår autism, schizofreni och olika funktionshinder.
Christopher Williams i ateljén tillsammans med sin assistent Tran Cam.
Det skulle visa sig att epilepsianfallet kom sig av en åkomma som heter terapirefraktär epilepsi, som i hans fall orskas av en godartad tumör stor som en druva i vänstra hjärnhalvan. Det som hjälpt honom mest av allt är hans kreativa ådra, musiken och konsten. Att skapa ger honom verktyg att hantera sjukdomen och han arbetar även med att sprida kunskapen om konst som terapi till bland annat pedagoger.
Han kan ha omkring 1000 anfall på ett år men efter de svåraste har de bästa målningarna kommit till.
– Ett anfall kan vara i allt från 30 sekunder till fem minuter, efteråt får jag huvudvärk och utmattning. Men resten av dagen har jag kvar till att måla min tolkning av epilepsin och vara tacksam över att jag faktiskt lever, säger Christopher Williams och fortsätter:
Konstnären framför en av sina tavlor som täcker mer än en halv vägg i hans ateljé i Hospitalet, Ulleråker.
– När jag har ett anfall är det som att min kropp är i ett fängelse och att tiden är ändlös, men jag har övat mig till att komma in i någon typ av fred, acceptans. Jag ser skönhet i allt även i det som är skört, genom att skapa kan man lära sig att leva med sitt funktionshinder, säger han.
Nu hoppas han på att få samarbeta med olika institutioner och skolor för att hjälpa andra med funktionsnedsättningar att hantera sina liv genom skapande arbete på olika sätt.
– Det är en ny början för mig här i Uppsala, säger han.