Anna Ehn och Tove Otterclou speglade i bronspärlan vid korsningen Vaksalagatan-Kungsgatan.
– Den väger flera ton. På gränsen till vad marken håller för.
Utanför stadshuset står det kanske mest synliga av de nya offentliga konstverken. En pjäs i marmor av Samaneh Reyhani som föreställer ett öppet skal med en pärla i brons nedanför sig.
– Hon har skapat något så massivt och tungt, men som ändå upplevs som så lätt. Det kan också ses som en referens till demokrati: det kan se lätt eller enkelt ut, men också vara svårjobbat att nå dit man vill som samhälle, säger intendent Tove Otterclou, som arbetat med projektet med Anna Ehn, chef för offentlig konst.
Vi går tillbaka i tiden. Till 2016 när arbetet med den nya konstnärliga utsmyckningen började.
Konstnärerna hade följande värdeord att arbeta med: transparens, invånaren i centrum, mötesplats och demokrati.
Det går inte att ta miste på att beställarna är nöjda. De samtalar friskt under rundturen med UNT om hur mycket som går att läsa in i verken.
– Det är verkligen så, att ju mer vi pratar om det här desto mer kommer vi på vad som finns representerat, säger Anna Ehn.
Ett bra betyg till utförarna alltså?
– Ja verkligen. Vi är otroligt stolta över det här, säger Tove Otterclou.
Som ett talande exempel för konstverkens styrka som reflektionsytor är en av Gunilla Sambergs tre skapelser: en tavla i form av en kommunkarta där röda nystan och trådar visar hur orterna hänger ihop. Under en visning nyligen fick verket en helt ny samtida innebörd.
– Någon sade att det såg ut som Ukrainas gränser, och då blev det här röda blod, säger Anna Ehn.
Tove Otterclou och Anna Ehn under Gunilla Sambergs kommunkarta, som visat sig föra tankarna till krigets Ukraina.
När besökarna kommer in genom den norra ingången möts de i hallen av målningar av Aleksander Skats, ett slags multipelexponerade porträtt av Uppsalabor.
– De berättar att vi behöver urskilja individen i det myller av lager på lager av människor som bor i kommunen.
Aleksander Skats multiindividuella porträtt i hallen vid norra entrén.
Utanför den södra entrén står en grupp betongsuggor i mindre format staplade på varandra. Ett tillskott till de ursprungliga tre konstnärernas verk. Det är skapat av Mourad Kouri och menat att gestalta kommunens vänortssamarbete.
Mer iögonfallande är Sambergs två andra verk lite längre bort. Först en samling skor i aluminium som glänser i majsolen.
– Man kan se det som man inte vet vad någon gått igenom om man inte gått en mil i deras skor. Ett uttryck för medmänsklighet och empati. Nåt som är väldigt viktigt och en stor del av demokratiarbetet, säger Tove Otterclou.
Gunilla Sambergs skoskulpturer.
Många har kanske redan bekantat sig med det tredje verket, som är olika citat som pryder en annars inte så lustfylld yta – en lufttrumma vid husets baksida.
– Det är en folklig approach med kylskåpspoesi. Det blir något familjärt och nära till de här tunga, meningsfulla citaten.
Känner alla till kylskåpspoesi?
– Kanske inte gymnasieungdomarna, men de i vår generation, det tror jag, säger Anna Ehn, vars favorit bland citaten är Hammarskjölds "Förneka aldrig din egen erfarenhet och övertygelse bara för att få lugn och ro".
Citat från olika storheter pryder lufttrumman. Bland dem Bamse/Rune Andréasson.
Att beställa offentlig konst är en ganska grannlaga uppgift. Plötsligt kan många tycka till, och det ganska starkt. Många Uppsalabor minns säkert rabaldret kring muralmålningen, av en del kallat "DDR-konstverket", i Carolinabacken. Den heta debatt som rasade då utgjorde en bra lärdom och har påverkat processen därefter, menar de båda.
– Jättemycket har förändrats efter den händelsen. Det var en fantastiskt bra skola, säger Anna Ehn.