När Sara-Vide Ericson trodde att hon var klar med alla tavlor på myren kom hon på att hon måste ha en portal också. Den sista tavlan blev därför skogsbrynet med de höga mörka granarna. Där går man in för att komma till myren 500 meter in i skogen.
– Jag fick ställa den framför elementet för att den skulle hinna torka, säger hon.
Hon kallar sin tavelserie ett myr-epos. Verken hänger ihop och blir som ett panorama av myren, som sträcker sig som en mosaik genom skogen, mil efter mil. De flesta är stora, riktigt stora. Det känns nästan som om man är där, i våtmarken med dess gungflyn och vattenspeglar.
– En skog är lika mycket jordbruk som en åker. Men myren är en plats som inte används, den anses oanvändbar. När man är ute på den står tiden stilla, säger Sara-Vide Ericson.
Fågelvägen ligger myren åtta kilometer från hennes ateljé i Hälsingland. I höstas klafsade hon runt där i gummistövlar och kände den in på bara kroppen. Nollgradigt vatten i stövlarna. Våta kläder mot huden. Hon har kroppsliga minnen. Det är så hon jobbar. Hon måste ha varit i miljöerna innan hon målar. Hon återkommer, väntar på rätt ljus, tar tusentals fotografier. Sedan väljer hon ut en bild som skiss.
En tavla med titeln "Surface" föreställer näckrosblad, "rosa och köttiga som sårskorpor eller nåt äckligt".
– Näckrosorna bor på botten och skickar upp armarna för att hämta klorofyll ner till plantan. Rötterna sitter därnere och öronen i det medvetna livet, samtidigt som de behandlar det omedvetna.
Sara-Vide Ericson ser en jungiansk symbolik i myren. Landet är en metafor för det medvetna, det explicita. Havet är det undermedvetna. Myrar är varken land eller vatten.
– De är som membran mellan den andliga och den mänskliga världen. Världen pågår runt dessa platser, säger hon.
Tavlan "The Grave" är hennes personliga favorit.
– Det röda är så övermättat, mastigt som en chokladkaka som växer i munnen. I vanliga fall ska bilderna vara balanserade. Den här är nästan too much, säger hon.
Vi kliver ut från myren och utställningshallen och sätter oss vid ett av kaféborden i entrén. Sara-Vide blir förtjust när hon ser att museichefen ställt fram schackrutor till kaffet. De får henne att tänka på grannen.
– Vi har höns och ger grannen ägg mot att de är hönsvakt. Men vi åker aldrig bort, så vi får kakor och bullar i stället, berättar hon.
Hennes man Bo Christian Larsson är också konstnär. De bor i byns gamla skola och har varsin ateljé i två skolsalar på bottenvåningen.
Jobbar du länge med varje målning?
– Det är så olika, allt från en vecka till två månader. Vissa kämpar jag med, som att skruva sönder hela motorn på en gammal Volvo, om och om igen innan det till slut funkar. Med nästa målning kan allt sätta sig på en gång, som en superfin röd Ferrari, säger hon och gör brumljud med munnen, som en bil.
Tidigare brukade hon börja med att försöka formulera en vision i text, men det var svårt att omsätta det i bilder. Efter några år fick hon en kris och kastade ut alla föreställningar om hur man gör. Det enda hon lyssnar på nu är sin intuition. Annars kan hon ju aldrig upptäcka något utanför sin tankesfär, förklarar hon.
– Det är som att gå in i ett mörkt rum och dörren slår igen bakom mig. Jag går in i bordskanter. Aj. Ljuset tänds sakta. Jaha, det är ett vardagsrum, med det syftet, möblerat så här. Då är målningen färdig och jag kan gå ut ur rummet.