Susanne Johansson är produktiv. En dag i veckan arbetar hon som lärare i konst på Pernbys målarskola i Stockholm. Nästan all ledig tid målar hon disciplinerat. Nu ställer hon ut på Uppsala konstmuseum för första gången. Det mesta är nytt, men här finns också tillbakablickar. Många landskap.
Susanne Johansson försöker återskapa olika skeenden och tillstånd.
– Färgerna är ofta ett ackord som anspelar på temperaturer, årstider, ett visst sorts nu som går på "repeat" kan man säga.
Vad hon menar med utställningens titel – "På en annan plats än den förväntade" – vill hon inte berätta, men hon visar en liten målning som hör ihop med den, tre barn i en eka. Ett av barnen står upp och ror.
– Titeln har mycket att göra med sådant vi aldrig blir färdiga med, som fortsätter att vara en del av våra drömmar och minnen, säger hon.
Vatten har alltid haft stor betydelse för henne som växte upp vid Kalixälven.
– Jag är uppväxt med en enorm frihet och att vara ute mycket i naturen. Pappas stora intresse var att jaga och fiska. Jag både rodde och la ut nät innan jag kunde cykla, berättar hon.
I det första rummet har hon samlat en för henne ny typ av motiv: människor i olika situationer. De klättrar på klippor, ligger ihopkrupna på marken, hukar under en rotvälta.
– Det är roligt. Och svårt. Jag vill inte bli övertydlig, säger Susanne Johansson.
Uttrycket är viktigast. Mycket händer när hon väl börjat måla. Det är omöjligt att tänka ut resultatet i förväg.
– Jag tecknar och målar, tecknar och målar. Det är en pendelrörelse. Hantverket är viktigt för mig, för att hitta känsligheten och uttrycket.
Hon målar med oljefärger och tecknar med pastellpennor, ibland kol. Det händer att skisserna blir färdiga verk. Några av dem ligger utspridda på trägolvet i väntan på att hängas upp.
– Det är intressant och roligt att få visa det. Jag jobbar skissartat i mitt måleri också, säger hon.
Susanne Johansson har försökt att skapa skilda känslor i de olika rummen. I det tredje och sista finns flera ansikten. Detta är det lugnaste och mest inåtvända rummet.
– Det är ganska tysta målningar som man måste gå nära, säger hon.
Ateljén ligger i Tolfta utanför Tierp. Där bodde hon i 17 år innan hon flyttade till Uppsala för fyra år sedan. Avståndet gör inte att hon får mindre tid att måla, snarare mer. Ibland stannar hon flera dagar i sträck och jobbar.
Närheten till naturen i Kalix har präglat henne starkt. Hon har ett hus kvar däruppe. Nordupplands natur har också gjort avtryck i måleriet. I vissa delar av Hållnäshalvön känner hon igen sig från Norrbotten, särskilt i den karga skärgården.
– Jag tycker om den Uppländska naturen. Det är fantastiskt med alla stora ekar här. Det är otroligt exotiskt för mig.
Var valet att bli konstnär självklart?
– Absolut inte. Jag kommer från ganska enkla förhållanden, men jag hade en livlig fantasi som jag fortsatte att odla, svarar hon.
Visserligen ritade hon mycket som barn och tonåring. Men hon skrev också och satte upp pjäser i skolan, samt sjöng i kör. Det hade kunnat bli musik eller litteratur, men konsten tog överhanden.
Hennes mamma målade ingenting under hennes uppväxt, men hade haft konstnärliga ambitioner och var stolt över dotterns yrkesval. Hennes pappa, som är i livet, är också stolt, men han tycker fortfarande att hon borde skaffa ett "riktigt jobb".