Mattan på golvpodiet vägde så mycket att det tog sin tid att få den på plats.
Ryan har existerat i många skepnader genom historien. Som täcke, matta, konstverk och handarbetsprojekt hos unga nygifta. Mönstren har gått från enkla traditionella former till abstrakta och expressiva. Allt detta kan ses i den nya utställningen på Uppsala konstmuseum, och även hur den ter sig i ett möte med modern textil konst.
Utställningen startar med en exposé över Ingrid Skerfe-Nilssons gärningar. Hon var en entreprenör, drev inte mindre än tre olika butiker och ateljéer i Uppsala, men också en konstnär som spred sina ryamönster över landet och med tiden anammade en alltmer abstrakt och fri form. Men direkt känd för allmänheten är hon inte.
– Det är därför det är så kul att lyfta henne. Men många ur äldre generationer vet vem det var, säger Åsa Thörnlund, intendent på Uppsala konstmuseum när UNT får en visning.
Utställningens föremål kommer från egna samlingen, församlingar i Uppland samt flertalet som är i privat ägo och som hämtats in via efterlysningar.
Ingrid Skerfe-Nilsson annonserade bland annat i tidningen Idun.
Ingrid Skerfe-Nilsson i en av sina affärer i Uppsala 1954.
– Där hade hon stora annonser varje månad. Man kunde köpa olika mönstersatser som hon skapade i sin ateljé. Det var väldigt populärt, och hon kunde expandera och starta fler butiker, säger Pernilla Ekenståhl, konstvetare och assisterande curator.
Att knyta ryor blev folkligt, och det var en vanlig lysnings- eller bröllopspresent som paret kunde knyta tillsammans.
Pernilla Ekenståhl vid några av Skerfes verk. Det till höger heter "Slottsbacken".
Men Skerfe-Nilsson gled alltmer mot ett abstrakt uttryckssätt. På baksidan av en av de skisser som ställs ut står det ”Min första fria”.
– Det säger en del om att hon längtade efter en frigörelse från traditioner, säger Åsa Thörnlund.
Pernilla Ekenståhl, Åsa Thörnlund, Natasha Dahnberg och Ingela Wahlberg framför gobelängen "Mot ljuset".
Men hon gjorde även platsspecifika ryor till det offentliga på beställning. Ingela Wahlberg, assisterande curator, visar den del av utställningen som visar offentliga utsmyckningar, bland annat en stor gobeläng från Maria Magdalena församling.
– Den heter ”Mot ljuset” och är speciellt anpassad.
I ett par av rummen möter Skerfes ryor tre moderna textila konstnärer och deras verk. Det mest iögonfallande är Maja Michaelsdotter-Erikssons. En fluffig, köttig skapelse som tar upp en stor yta.
– Det är en moderkaka, som jag gjorde efter att jag fött barn. Man är inte lika beredd på den som på att barnet ska komma. Barnet tar sina andetag och börjar leva, men moderkakan: man klipper av navelsträngen, sen ska den dö. Det är enda gången som kroppen kan skapa ett nytt organ, och den hade tagit allt från mig och sen ligger den bara där på golvet.
Maja Michaelsdotter-Eriksson och Lea Constan. Framför dem Majas verk "Kött och blod".
Hon kände att hon på något sätt ville säkerställa värdet på den.
– Alla har inte fött barn, men alla har haft en kaka som dött för deras skull, säger hon, och berättar att hon tog hem moderkakan och fotograferade den löpande i takt med att den skrumpnade ihop, tills det bara blev ”ett äcklig slem” kvar som hon till slut fick kasta.
Maja Michaelsdotter-Eriksson framför "Vertigo", en tuftad torso.
De andra nutida konstnärernas är Lea Constan, vars verk ”Monader” visar objekt som gjorts med en digital vävstol där hon korsat två olika lager tuskaft, och Malin Bobeck Tadaa som visar en väv med fiberoptik, ”textil high tech”, som Åsa Thörnlund säger.
Lea Constans verk, gjorda med hjälp av en digital vävstol.
Visningen lider mot sitt slut. Den givna frågan hänger i luften: Har ni själva några ryor hemma?
– Jajamensan, säger Ingela Wahlberg snabbt.
– Jag knöt min första rya när jag var åtta.